Nikodemos visar oss att tro och tvivel kan finnas samtidigt i samma person. Hans nattliga samtal med Jesus är så levande återgett i Johannesevangeliet, att det känns som om man själv är med där i mörkret och lyssnar till de båda männen i smyg.
Nikodemos ger uttryck för en stark tro. Han bekänner strax från början: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Men vilka ”vi” är det som Nikodemos pratar om? Säkert inte hela högsta rådet eller alla de andra skriftlärda. Hos dem tycks ju tvärtom det största motståndet mot Jesus ha funnits.
Men Nikodemos ger i förbigående en mycket viktig signal. Tron på Jesus är i grunden inte individualistisk. Till trons väsen hör att jag blir vi. Den som tror länkas in i en gemenskap, som tillsammans utgör Kristi kropp på jorden. Den som tror blir en levande sten i en byggnad, en levande gren på ett träd eller en fungerande del av en kropp.
Nikodemos bekännelse utgör med andra ord en början på kyrkans gemensamma trosbekännelse: ”vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare”.
Men Jesus gör det inte lätt för Nikodemos, och därmed inte heller lätt för oss. I stället för att komma med klara definitioner och lärosatser använder sig Jesus av bilder och liknelser i nästan varje mening han uttalar. Det känns nästan som om han gör det med flit, för att förvirra sina åhörare.
Jesus använder bilden av pånyttfödelse då han talar om en människas väg till Gud. Nikodemos tolkar Jesu ord väldigt bokstavligt: han påpekar att det är omöjligt för en vuxen människa att på nytt krypa in i sin mammas livmoder. Påståendet är så uppenbart dumt, att man undrar vad Nikodemos egentligen far efter. Försöker han kanske locka Jesus att börja tal i klarspråk genom att låtsas vara dummare än han är?
I så fall lyckas han inte. Jesus fortsätter nämligen att använda sig av mångtydiga bilder. Han talar om att vi måste födas av vatten och ande för att komma in i Guds rike. Här ser vi en anspelning på dopet, där vattnet står för det konkreta medan anden representerar mysteriet: Guds ingripande i vår värld och i våra liv sker genom att det skenbart enkla och konkreta – i det här fallet vattnet och födelsen – får en ny och fördjupad innebörd.
Dagens tema är den dolde Guden. Jesu samtal med Nikodemos är ett utmärkt exempel på hur Jesus på en och samma gång lyckas både uppenbara Gud och dölja Gud. Den som har sett Sonen har också sett Fadern, säger han på flera ställen i Johannesevangeliet, men å andra sidan framhålls ständigt också Guds majestät och outgrundlighet. Gud kan beskrivas bara med symboler och bildliga uttryck, som ständigt undandrar sig mänsklig kontroll.
Den här dubbelheten i Jesu natur blir ännu tydligare efter hans död och uppståndelse. I den ena stunden visar sig Jesus och blir efter viss osäkerhet igenkänd av lärjungarna, men stunden efteråt försvinner han ur deras åsyn. Jesus visar oss att Gud inte kan kontrolleras, inte infångas, och inte begripas.
Men… samma frihet vill Jesus ge åt var och en som väljer att följa honom. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”
På motsvarande sätt som Jesus i Bergspredikan uppmanar oss till en radikal bekymmerslöshet så kallar han oss här till en radikal frihet.
Det låter som en uppmaning till revolt; till ett pubertalt trots mot allt vad överhet och ledare heter, såväl i kyrka som i samhället. Och visst finns det kristna rörelser som har tolkat Jesu ord så. Vi kan tänka på de bondeuppror som Luthers reformatoriska tankar uppmuntrade till i 1500-talets Tyskland, eller på olika radikala karismatiska grupper inom de etablerade kyrkorna. De här har ofta drivits av en omvälvande ambition att vräka all gammal ordning över ända, och återskapa den radikala enhet och jämlikhet som Jesus förkunnade.
Ambitionen är god, ja livsviktig för Kristi kyrka. Kyrkan behöver alltid förnyas. Strukturer och praktiker behöver granskas kritiskt och vid behov förändras, så att evangeliet skal förkunnas rent och sakramenten erbjudas alla som vill ta emot dem. Men ändå har resultatet av radikala förnyelsesträvanden tyvärr många gånger blivit katastrofalt och ibland t.o.m. tragiskt för de inblandade. Varför?
Därför att det andliga högmodet ligger på lut. När någon ledare eller gruppering har upptäckt en bortglömd sanning i Bibelns budskap, eller när någon har lyckats påtala brister och fel i kyrkans liv, då börjar deras anhängare tyvärr alltför ofta tro att de eller deras ledare har all kunskap om Guds vägar och Guds vilja. I värsta fall blir den gruppen mer som en cancersvulst, som gör kroppen sjuk, än som en levande kroppsdel av Kristi världsvida kyrka.
Vi skall definitivt lyda Gud mer än människor. Vi skall vara beredda att ompröva gamla vanor i kyrka och församling. Men vi skall också ödmjukt lyssna på erfarna kristna systrar och bröder. Vi skall gräva i kyrkornas tradition efter de levnadsvisdomar som den bär på, och vi skall också respektfullt lyssna på varandra.
Vi behöver ständigt vara öppna för en vårstädning i våra hem, i våra liv och i vår kyrka. Andens vind kan förnya oss på nytt och på nytt, bara vi lever med öppna dörrar och fönster. Gud skall inte och kan inte och vill inte stängas in i våra formuleringar eller i våra kyrkobyggnader. Gäckande, nyckfullt och lekfullt låter Gud sin Ande blåsa i vår värld.
Låt dig gripas av den Anden. Du vet inte vart den för dig, lika litet som jag vet vart den för mig eller vår kyrka. Men den för oss inte bort från varandra, utan närmare varandra, så att ”jag, jag och jag” allt mer blir ett ”vi” i linje med Nikodemos bekännelse. Och jag är övertygad om, att den Gud som döljer sig bakom Andens friska vind vill oss bara väl. Därför behöver vi inte vara rädda inför framtiden, utan kan (om en liten stundJ) frimodigt stämma in i kyrkans tro och låta oss fyllas av frihetens Ande!