Jesus samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.
När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.
Vad har botandet av en blind man att göra med Guds kärleks offerväg? Jesus är på väg till Jerusalem, och han utmålar för lärjungarna sina kommande lidanden. Men sedan är det som om en helt ny händelse skulle introduceras i texten, nämligen Jesu möte med en blind tiggare och det samtal som utspelar sig mellan dem.
Jag tror att en del av poängen i dagens text är just att se det här sambandet mellan Jesu offerväg och tiggaren som blir hjälpt genom sin tro. Jesu väg in i lidande, död och uppståndelse är inte bara ett individualistiskt projekt. Det handlar inte om att han skall visa vad han vågar och vad han kan. Det handlar tvärtom om en väg och ett offer som han gör för att vi människor skall bli hjälpta.
Jag har en vän vars son är döv, och han reagerar på att vi i kyrkan använder bildspråket att någon är döv eller blind när man inte förmår se Guds vägar. Att andligt oförstånd jämförs med en fysisk brist som blindhet eller dövhet är alltså inte oproblematiskt.
Men Bibelns författare var inte bundna av de kriterier på respekt och jämlikhet som vi idag har rätt att förvänta oss. Jesus använde själv ofta mycket starka uttryck; han som lyfte fram en samarier som en moralisk förebild i sin kända, kunde i ett annat sammanhang använda det gängse uttrycket ”hundar” för att beteckna icke-judar (då han i samtal med en kvinna jämförde med att husfolket får äta före hundarna).
Tiggaren som var blind får alltså först och främst konkret representera en människa i nöd; en människa, som i sin förtvivlan ber Jesus om hjälp. Men samtidigt utgör hans blindhet en symbolisk antydan om att människorna var oförmögna att känna igen Guds handlande i det Jesus sade och gjorde. Det är ju detta som uttryckligen sägs om lärjungarna, då Jesus förutsagt sitt lidande: ”Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.”
Det samtal som utspelar sig mellan Jesus och tiggaren blir ett slags modell för hur vi som kristna får vända oss till Jesus i vår nöd: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss”, upprepar tiggaren på nytt och på nytt – och Jesus förbarmar sig, tiggaren blir hjälpt, hans ögon öppnar sig. Hela tiden är den andliga befrielsen och det fysiska undret beskrivet parallellt.
Jesu korta fråga ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” kan kännas synnerligen onödig – var det inte uppenbart vad som var tiggarens problem? Jag kan ju inte veta vad Jesus avsåg, men jag tycker att det finns en stor portion respekt i Jesu fråga. Han förutsade inte, att han precis visste hur tiggaren hade det och kände det, utan han valde att ställa en direkt fråga.
Av det här tycker jag att vi kan lära oss någonting väldigt viktigt för själavård och även för andra samtal som vi för med hjälpbehövande människor: vi skall akta oss för att generalisera; och vi skall akta oss för att tro att vi vet hur en annan människa känner och har det. Visst hjälper oss livserfarenheten, och visst hjälper oss egna liknande upplevelser – men medmänniskans liv är ändå en unik helhet, som vi inte har kontroll över. Vi bör visa varandra den aktningen och respekten, att vi låter dem själva berätta om sina tankar och känslor. Det kan betyda något så enkelt och konkret som Jesus gjorde, nämligen att ställa frågan ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”, innan vi skyndar iväg och gör någonting som den andra inte alls bett oss om.
Dagens text är speciell också på det sättet att den förbinder två ytterligheter i Jesu gärning: å ena sidan förutsäger han sitt lidande, sin övergivenhet och sin förnedring. Å andra sidan berättas om hur han är Herre över naturen, och kan utföra ett under. De här två polerna utgör det unika i kristendomens bild av Gud: Guds härlighet och makt vävs i Jesus Kristus samman med mänsklig utsatthet, förnedring och lidande. Jesus är inte antingen-eller, han är både-och: Både Gud och människa, både stark och svag.
Hur går det ihop? Svaret är att det inte går ihop. Inte med förnuftet, inte med vår logik. Den tidiga kyrkans teologer och de tidiga kyrkomötena försökte med sin tids största skarpsinnighet reda ut hur Jesu två naturer, den gudomliga och den mänskliga, kunde vara förenade utan att sammanblandas. Resultatet är måhända genialt, men som bevis eller rationell förklaring kommer det ohjälpligt till korta. Vi måste försöka förstå trosbekännelserna som lovsånger, och inte som vetenskapliga definitioner. Trosbekännelserna lovsjunger den Gud som inga ord förmår fånga och ingen människa kan förstå.
Gud visade sin kärlek genom att avstå från sin allmakt och bli en sårbar människa. Han gjorde det för att vi skulle förstå, att han verkligen vill veta hur vi har det. Också av dig och mig frågar han: Vad vill du att jag skall göra för dig, vilka bördor vill du att jag skall lyfta av dig, vilka motgångar vill du få kraft att orka med. Han frågar, och han ger sig också tid att lyssna på våra svar – därför att han älskar oss.
Guds kärleks offerväg berättar om den väg som Jesus gått för oss. Genom sin död och uppståndelse har han öppnat hoppets väg; och han kallar oss att följa efter. Han gör det alldeles speciellt i dopet, som vi snart skall påminnas om då vi tar i bruk den nya helheten med dopfunt och dopljus här i kyrkan. I dopet dör vi och uppstår med Kristus; och den vägen får vi gå på nytt och på nytt i smått och stort under livets gång, och en gång när vår tid här på jorden är slut.
Guds kärleks offerväg är hoppets väg; det hopp som ger oss glädje och förtröstan inför framtiden. Nu skall vi få höra barnkören sjunga i bluestakt om Bartimaios, tiggaren, och hans glädje: