Laskiaissunnuntai, Luuk. 18: 31- 43, Martin Fagerudd

Det sägs att kärleken gör människan blind. Då menar man att människan kan ha svårt att se andras brist på genkärlek och uppriktighet. Hurudan är Guds kärlek? Är den blind?
När Jesus förklarar syftet med sin väg, så vet han att i Jerusalem väntar lidandet och döden. Med det så delar han många profeters öde. Alla profeter mötte inte martyrdöden, men människorna gjorde sig blinda och döva för deras budskap.
Jesu förutsägelse om sitt lidande berättar att Gud har en plan. Den kanske kommer bäst fram i rättegången mot Jesus. De skriftlärdas eller översteprästernas del i Jesu dödsdom nämns inte. Det är Pilatus som förkunnar Jesu dödsdom och hans dom ackompanjeras av en ansiktslös och namnlös hop. Pilatus säger att han inte finner något hos Jesus som förtjänar dödsdomen. Det är ändå inte Pilatus som bestämmer händelsernas riktning, inte heller människorna. Ingen förmår hindra, påskynda eller ändra riktningen för Guds plan.
Endast det som profeterna säger händer Jesus, inget annat och det ser ut som om människorna inte har någon del i händelserna. Någon annan håller i trådarna.
Visst ser det ut som om människan är en viljelös statist i Guds plan, men å andra sidan anklagar evangeliet inte människan för Jesu lidande och död. Människan har andel i Jesus lidande och död endast till den del som gäller människans synd. Det här betyder att vi inte ser Guds syften mera än han låter oss förstå. Vi ser ändå det starka sambandet mellan Jesus och profeterna.
När Gud inte ger någon större roll åt människan i sin frälsnings-gärning, betonar han istället, att det är ensamt hans gärning. Endast Gud har vilja och förmåga att frälsa och befria människan. Därför vill han att människorna skall lyssna på hans budbärare. Människorna stänger ögonen och öronen för dem som för hans Son. Varför är det så?
När Jesus förbereder sin första arbetsresa, berättar han en liknelse om Guds rike. Han förklarar också varför han använder sig av liknelser. Han använder samma metod som Jesaja använder. Jesus säger åt lärjungarna ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.”
Nästan samma ord får Jesaja höra när han kallas till profet av Gud ”Gå och säg till detta folk: Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta.” Det är en väldigt svår tanke att Gud förhärdar människorna så att de inte förstår och kan bli räddade. Varför gör Gud så?
När vi tittar på Jesaja så tar det ganska lång tid förrän Jesaja han får komma till skott. Först när Ussias sonson Achas är kung och trängd av sina fiender, får han begära av profeten vilket tecken som helst från Gud. Det vill han inte. Kungen är rätt lärd att inte pröva Gud genom att begära tecken. Han har dåligt omdöme eftersom han får lov.
Gud har inget tålamod med kungens tvekande, och ger honom ett tecken i vilket fall som helst som kungen aldrig får se eller aldrig förstår – att Den unga kvinnan är havande och skall föda en son.
Det finns en gemensam nämnare mellan dessa båda fall hos Jesaja och Jesus. Gud förhärdar människan. Det tycks finnas två villkor. Gud förhärdar inte människan om inte människan först förhärdat sig själv. Sedan tycks också förhärdandet uppfylla en speciell tidsaspekt: Det sker då när Gud vill förverkliga sin plan fortare.
Det äldsta evangeliet, enligt Markus, konstaterar redan i början att Jesus fick förföljare bland fariséer och överstepräster, så att Jesus ofta måste ta sin tillflykt till Sebedaios fiskebåtar som förde dem i trygghet. Jesus arbetar, lider och dör så som profeterna sagt, men uppväcks av Gud efter tre dagar. Guds plan med Jesu öde tar bara knappa tre år.
När Gud sänder ut Ordet om sin Son genom apostlarna, då går tiden långsamt igen. De får tid på sig liksom kyrkan fått tid på sig. Nu ser det ut att människorna igen håller på att stänga ögon och öron för Guds utsända.
Det är svårt att säga varför det är så svårt för lärjungarna att förstå Jesu lidande. Visst är deras reaktion obehagligt mycket lik dem som inte ser och inte förstår. Deras oförstånd måste bero på människans oförmåga att förstå Guds plan i förväg. Jesus gör ju inget besvär att försöka övertala dem att förstå eller tro, men han undervisar och förklarar tålmodigt.
Den blinde på vägen till Jeriko är en enorm kontrast till lärjungarnas oförstånd. Han som inte har något namn får höra, att Jesus från Nasaret går snart förbi. För att inte bli förbigången ropar han genast annars på Davids son. Inte på Jesus från Nasaret. Han vet och tror att Jesus är Frälsaren. Han ropar förrän han hört Jesu röst, förrän han sett honom och förrän han hört hans ord, i motsats till lärjungarna som hela tiden ser och hör Jesus. Jesus bekräftar den blinde mannens frälsning och låter honom veta att han att han hör hans bön ”Din tro har hjälpt dig.”
Guds kärlek är inte blind. Guds kärlek är seende och gör oss seende. Det är Guds kärlek som i Jesu lidande och död står ensam och övergiven inför tomheten. Men Guds kärlek ser ändå hela tiden, han blundar inte. För Gud är kärleken tillsammans med seendet det som hela tiden kännetecknar hans väsen. Gud öppnar med hjälp av Jesu uppståndelse och Skriften lärjungarnas ögon för Jesu lidande, död. Uppståndelsen tjänar som en ögonsalva, som hjälper oss att se Guds verk.