Jouluaatto, Luk. 2: 1-20, Martin Fagerudd

Julen är motsägelsernas högtid. Julprofetian berättar att mörker skall förvandlas i ljus, styrkan fullkomnas i svaghet. De som bor i mörkrets land, skall se ljuset. De som tror skall se styrkan fullkomnas i svaghet. Det är en glädjens och dag då jublet stiger.
Profeten använder många liknelser för glädjen på vilken hans folk känner igen sig själv. Man gläds så som vid skörden. Skördedagen är för varje människa som odlar jorden en fantastisk dag, att få trots vädrets alla nycker, bärga in Guds säd. Och så använder profeten litet militärspråk, när han säger att man gläds såsom när man fördelar byte, efter att man segrat över en fiende.
Det är säkert ett mycket gammalt krig, så gammalt att hans folk knappast minns det. Midjan är ett folk i den arabiska halvöns nordvästra hörn, vid Röda havet. Kriget måste höra ihop med den tiden när Israel befriades från slaveriet i Egypten. När Midjan besegrades då var det en glädjens dag. Men det gjorde också gott att få glömma kriget. Det gjorde man då genom att bränna krigarstöveln och -manteln. Sedan kunde man också glömma kriget genom att smida svärd till plogar, för att få vänta nya skördar.
När profeten talar om mörkret som flyt för ljuset så är det en lika stor glädje som när ett barn föds. Nu talar profeten inte mera i liknelser. Han säger att ett barn har blivit fött, en son har givits oss.
Fastän det är ett litet barn så bär på sina små axlar all makt. Barnet bär också sådana namn, som ingen levande varelse burit varken före eller efter. Barnet heter Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Det är ett barn man säkert minns.
Nu kommer profeten till ett viktigt avsnitt. När han nämner det svaga barnet som redan är en hjälte, så berättar han om evangeliet. Det är ju julevangeliet som berättar, att styrkan fullkomnas i svaghet. Jesus undervisade, predikade för och botade människor. Men när han utgav sig för alla på korset, då fullkomnas hans styrka i svagheten. Det gör den för att kärleken är sådan. Den är sådan att Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Man skall inte underskattaden. Den är så stark. Det är på det sättet Jesus arbetade. Därför talade Profeten inte heller i liknelser när han berättade om folket som vandrar i mörkret. Profeten menar just det galileiska folket. Det kallades för folket som bor i mörkrets land. Och det var just där som Jesus inledde sin verksamhet. Det var bland galiléerna han valde sina tolv lärjungar. I Jesus såg de ett så stort ljus, så att de kom tillbaka när han kallade dem, efter att de övergivit Jesus när han fängslandes. De fortsatte hans arbete.
Nu talar både julprofetian och julevangeliet om Guds kärlek. Det är ingen lam, ljum eller en kärlek som växlar för varje nyck. Profeten förklarar och beskriver hurudan Guds kärlek är. Den är brinnande. Det är just vad profeten menar med Herren Sebaots lidelse.
Gud har en så brinnande kärlek till sina barn, till människan, till mänskligheten. Han vill att hans barn skall få välsignelsen som uppenbarades i krubban i Betlehem, i hans ende Son Jesus. Gud nöjde sig inte med att endast hans eget folk skulle nås av välsignelsen från Betlehem, utan han vill att alla folk, alla människor, hela mänskligheten, kall nås av den. Därför säger Gud genom sin profet att välsignelsen kall nå alla utan gräns. Och Gud brinner så i sin kärlek till sin Son, att han kommer att fullborda sin vilja.
Julen är motsägelsernas högtid därför att Gud vill oss något som ingen annan kan vilja. Gud sände sin Son, för att kalla alla in i välsignelsens gemenskap. Det är en välsignelse för hela mänskligheten.
Vi kan personligen ge uttryck för det på många olika sätt, genom att välsigna våra medmänniskor och be för dem. Jag får idag välsigna er, systrar och bröder. Därför att mörker förvandlats i ljus, styrkan fullbordats i svagheten, och för att glädjen och välsignelsen är utan gräns för er alla.