2. paastonajan sunnuntai, Luk. 7:36-50, Martin Fagerudd

Vår tid har gjort Gud väldigt liten. Om man bara lyssnar på människor som säger att bara det onda sker. Man kan lätt tro gå med i de där tankegångarna. Men iaktta världen omring dig. Vad är det du ser, när du tittar med dina egna ögon och inte med någon annans?
Jag ka berätta vad jag ser. Någon hade ställt till med en måltid. Han som var värld heter Simon och är en farisé. Han hörde till ett politiskt parti som ville göra alla människor heliga och värdiga att höra till Guds folk. Jesus är också inbjuden. Det är ett tecken på stor heder att få inbjudan till måltid. Jesus och Simon är goda vänner.
Måltiden är annars en intressant händelse. Den blir plötsligt avnruten. En objuden kvinna kommer in i huset. Hon gråter häftigt och då ser alla henne. Varför gör hon så där. Värden måste ha kännt sig pinsamt berörd.
Kvinnan väter Jesu fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår och så kysser hon hans fötter och smörjer dem med balsam, som hon haft med. Det berättas att värden tänker för sig själv: ”Om Jesus skulle vara profet skulle han veta att det där är en syndig människa.” Han menar säkert att då skulle Jesus köra iväg henne.
Förrän någon sagt något alls, berättar Jesus en kort berättelse om två män som var skuld en tredje man. Den ena var skuld 500 denarer, den andra 50. Ingen av dem kan betala tillbaka. Båda får sin skuld efterskänkt. Jesus frågar fariséen som heter Simon: Vem av dem kommer att älska mest den de var skyldig. Simon svarar att den som stod mest i skuld.
Simon svarar rätt. Nu påminner Jesus honom att han har glömt något viktigt. Den som är värd brukar skall erbjuda vatten för fottvätt, eftersom gatorna var dammiga och man låg till bords. Så skall en värd också kyssa religiösa lärare välkommen. Det här har Simon glömt.
Kvinnan smörjer Jesu fötter med olja, kysser dem och torkar dem med sitt hår. Kvinnan har gjort det som värden borde ha gjort.
Jesus kunde ha skämtat med värden och sagt: Simon, jag känner mig inte riktigt välkommen i ditt hem. Det gör han inte. Han vill inte skämta bort ett viktigt ärende. Hon har gjort allt det Simon glömde, fastän det var hon som var främling i huset.
Kvinnan kanske ville säga med det här Jag ber om förlåtelse. Kan Gud verkligen acceptera mig, fastän jag är en syndig människa. Jag längtar både efter hans och människornas gemenskap.
Jesu ärende är inte att berätta om vem som är mer eller mindre syndig. Jesus vänder frågan med sin berättelse till en fråga om vem som älskar Gud mera. Han ställer frågan till dem som vet att de har gemenskap med Gud och som vet att Gud hör deras bön.
Kvinnans bön och tro öppnade för henne ett fönster till en värld som finns, men som inte många människor i vår tid vet om. Jesus säger med sin berättelse om den världen, att den världen är god. Den är så god att din tro på den världen hjälper dig i livet.
En del som tror på Gud, säger att han är stor. En god vän och kollega till mig brukar säga, att Gud är alltid större. Jag brukar också säga att Gud fyller hela universum och mycket mer, men det enda han vill fylla är våra hjärtan. Han som har hela världen i sin hand, för honom är inget för liten och för honom finns det inte några hopplösa fall. Till denna lilla värld sände han Jesus med en inbjudan till den världen som kallas Guds rike. Och Jesus frågar inte om vi är syndiga eller syndfria. Han inbjuder oss dit, utan att se till personen. När han gör det så inbjuder han oss till något som ingen själv skaffa sig eller förtjäna. Vad är det du ser när du ber och tror?