1. adventtisunnuntai, Mark. 11:1-10, Martin Fagerudd

När jag igen läste om Jesus som rider in i Jerusalem, kom jag ihåg filmen om Alexander den Store. Han var annars min idol och hjälte alltsedan vi jag läste om honom i historia i samskolan. Jag tyckte att han var en stor kung, men framför allt en fenomenal krigshjälte, en riktig strateg. När han hade besegrat den persiske kungen Dareios så rider han in i dess huvudstad Babylon, stolt över att han erövrat både Perserriket och det persiska folket, och alla jublar. Jag tyckte att det förtjänade han.
När Jesus rider in i Jerusalem har han erövrat varken något land eller något folk. Hans lärjungar som följer med och de ropar ”Välsignad vår fader Davids rike som nu kommer!” Markus är den ende av evangelisterna som bevarat denna tanke och förväntan som Jesu efterföljare hade, och säger det direkt att Davids rike skall återuppstå med Jesus.
Ingen kan förneka kung Davids specialställning hos det judiska folket. Han var en fenomenal kung. Han förenade alla stammar och gjorde det till ett folk. Han förenade så starkt att uttåget ur Egypten blev allas erfarenhet, fastän de flesta inte visste något om sådant. Dessutom var riket under hans regeringstid som störst. Det var fred och folket hade frid. Inget under att alla längtade efter hans tid skulle komma tillbaka.
Har Jesus nu anspråk på att bli kung? Hurudant är det folk han rider till? Vilka förväntningar hade det? Å ena sidan hade folket nog förväntningar. Det väntade ju på en befriare. Men å andra sidan så fanns det så många förväntningar att ingen kunde ta reda på vad som gällde i villervallan av alla förväntningar och föreställningar. Det fanns nämligen de som trodde för mycket om sig och fick för en tid många att följa. Det fanns de som trodde mera på direkt handling och inte på passiv väntan, och tog rätten i egen hand, genom att försöka avsätta regeringen. Och så fanns det de som trodde att de kunde göra det med sin religiösa verksamhet. Inget ledde annars till resultat.
Jesus har rätt till Israels tron. Han är ju Davids son. Han har inte kämpat makten åt sig som tillhörde hans förfader David 1000 år tidigare. Alla kommer ihåg David och det finns så många som väntar på att han skall komma tillbaka, fastän bara i gestalten av någon av hans avkomma. Den man kunde vänta sig något av var ingen annan än Jesus. Men Jesus erövrade varken något folk eller land, varken före han rider in i Jerusalem eller efter. Han erövrar inte i alla fall med makt, fast han på ett djupt symboliskt sätt tilltalar sina anhängare genom att rida på åsnan. Det blir inget maktövertagande i Jerusalem, som hans efterföljare säkert hade hoppats på, eftersom det skulle ge dem en alledeles ny position i samhället, som bruket är där man inte sysslar med demokrati.
Markus avslutar Jesu och hans första dag i Jerusalem slutar med orden ”När de hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.” Han rider inte till kungapalatset och sätter sig på tronen, utan beger sig direkt till templet där han ser på allt som pågår. När han sett allt, drar han sig tillbaka till Betania, där hans vänner Marta, Maria och Lasaros bor och övernattar hos dem.
Nästa dag återvänder han till templet. Han rensade inte tempelområdet, utan är inte så effektiv där. Han bara ”började” köra ut dem som sålde där och bara ”försökte” hindra människor från att bära med sig något över tempelplatsen. Jesus vet att översteprästerna får veta om det här. Det var ju de som ansvarade för verksamheten på tempelområdet.
Fastän hans rensning inte ledde till något bestående i templet, så var det en provokation som märktes. Översteprästerna blir inte handlingsförlamade, men vågar inte göra något åt Jesus, utan väntar på en lämplig tidpunkt. Det enda Jesus gjorde under sina sista dagar i Jerusalem var att undervisa samt disputera med sina motståndare. Han botar ingen, han uppväcker ingen från de döda, han bara samtalar och diskuterar. Alla gillade det han sade och i diskussionerna med sina motståndare lämnar han dem ofta svarslösa. Inte undra på att alla gillade hans undervisning.
På en liten tid hade han uppnått det han strävat efter. Han vet att med makt går det inte. Vi kan vara rädda för maktspråk, men det övertygar oss inte. Det behövs mera. Det vet vi, och Jesus för den delen också, för att vi är människor.
Det är inte av en händelse att profeten Sakarja alltid läses på första advent. Det är han som ger Jesu intåg i Jerusalem dess riktiga betydelse. Det är inte för att han säger att ”Se, din konung kommer till dig.” Inte för det, utan för att profeten ser ännu längre. Han säger ”Den som de har genomborrat skall de sörja”.
Jesus talar inte maktens språk. Han talar ett språk som alla förstår, men som ingen vill erfara; förföljelse, smärta, pina och kval. Jesus talar lidandets språk. Det är ett språk som alla förstår, men som alla vill undvika. Han tar på sig lidandet och döden, för att alla som lider kan se sitt lidande i ljuset av Jesu lidande, för att alla kan se sin död i ljuset av Jesu död, för att Jesu uppståndelse skall komma alla till del.
Det var med sin undervisning som han vann sitt folks hjärta, men han gjorde mycket mer. Han drog den yttersta konsekvensen av sin frivillighet, att lida, dö och uppstå från de döda för att vinna ditt hjärta.