När Jesus talar till sina lärjungar är församlingen den röda tråden genom hela talet. Det är egentligen en bra utgångspunkt, för idag uppmärksammar vi församlingen här i Vanda. Visst håller vi hela tiden framme både Gud och Jesus. Så skall ju en församling göra. När man framhåller grunden för tron så blickar vi framåt. Men jag tror att ingen tar illa upp för att vi blickar också litet bakåt idag.
Församlingen vi uppmärksammar är Helsinge församling som vår församling hette tidigare. Samtidigt minns vi dess långvarige herde Otto Weckström. Förutom att Vanda svenska församling får ta emot Otto Weckströms porträtt, som skall hängas upp i Prostgården där Otto med familj bodde flere årtionden, så får vi också här i högmässan tänka litet på det förgågna under Ottos tid.
Otto Wecktröm trädde i tjänst i oktober 1922 och fungerade som kyrkoherde ända till och med 1 maj 1963. Onsdagen den 1 maj är det 50 år sedan Otto var sista dagen i tjänst. Den 2 maj gick han i pension från Vanda svenska församling och litet på 40 år sedan han gick ur tiden.
Så som alla vet var det kännetecknande för honom att han kände alla i den dåvarande Helsinge församling och alla kände honom. Många kommer fortfarande ihåg honom. När han arbetade var han redan en legend och han är det fortfarande, så sade en finsk kollega till mig nyligen här i den kyrkliga samfälligheten. Vi håller säkert alla med.
Förutom att Otto kände alla och alla kände Otto, så ville alla helsingebor att han skulle vara med på deras familjehögtider, men Otto hade också ett annat tydligt drag. Det var hans sätt att arbeta. Jag höll ett tal för gemensamma kyrkofullmäktige i vilket jag karaktäriserade församlingens väsen under Ottos tid.
Otto skötte sin tjänst genom att ofta besöka sina församlingsbors hem. Den tiden hörde också de privata hemmen till det offentliga rummet. Helsingebornas församlingsidentitet grundade sig just på kontakten till Otto. Hans nätverk fungerade och tack vare det hade han inflytande på sitt jobb och i sin församling. Han var före sin tid i den bemärkelsen att han jobbade som kyrkan borde jobba och som den alltid borde ha jobbat. Det är den röda tråden i Ottos arbete i hans församling för över femtio år sedan.
När jag sade att församlingen är den röda tråden i Jesu avskedstal, så är det inte av en händelse. Den bakomliggande tanken är ju, att fastän han är borta, kommer han ändå inte bara att besöka, utan att vara närvarande i sin församling.
Det är roligt med besök men nuförtiden måste den jäktade människan med kalender i handen komma överens om besök. Jesus har ju ingen kalender. Det beror på att han definierar sig som a och o eller alfa och omega eller begynnelsen och slutet. Det betyder att mellan dessa parametrar, begynnelsen och slutet, finns vi och Jesus. Att han alltid är närvarande fastän han inte syns berättar han om idag.
Det väsentliga är att han är närvarande i sin församling. Han finns till för oss, eftersom vi inte klarar av allt. Församlingen är inte grundad av människor. Ännu mindre klarar vi av oss själva att tro och lita på Gud och Jesus. Till det behöver vi inte bara besök utan ständig närvaro av Gud och Jesus. Därför säger Jesus att Faderns och Sonens kärlek omsluter församlingen. Och inte bara det, Faderns och Sonens Ande fyller församlingen. Det är en bra närvaro. Sånt klarar bara vår himmelske Far av. Idag berättar Faderns och Sonens och den heliga Andens närvaro om ”…. synd, rättfärdighet och dom”.
Vi är vana vid att tänka att domen sker på den yttersta dagen. Men Jesus menar idag att domen sker redan då när Jesus sänt Anden. Därför menar Jesus att det redan idag är den yttersta dagen, eftersom Andens närvaro fyller församlingen.
Synden och rättfärdigheten är ett motsatspar, och vi har lärt oss att synden skiljer oss från Gud. Syndens yttersta konsekvens är otron. Då är det rättfärdigheten som förenar oss med Gud. Det är just Anden som påminner oss om Jesu gärningar. För att vi inte skall vara osäkra på tron och församlingen, så påminner den också att djävulen är dömd. Det finns inget som kan motstå Gud och Jesus.
Fastän Jesus lägger en stor vikt på Anden, så betyder det ändå inte, att Andens dom är definitiv. Församlingen lever fortfarande kvar i det ofullkomliga livet. Jesus lämnar dörren öppen för Guds rike, tills hans rike övertar makten. Det är förstås bra, för annars kunde ju människor dömas redan här, vilket Jesus anser att är omöjligt.
Idag får vi vara glada över att Otto Weckström fick tjäna den här församlingen. Det bar med sig välsignelse, så att Gud har låtit hans arbete bära frukt långt efter att han lämnat både sin tjänst och det här livet. Vi får fortsättningsvis vara glada över den här församlingsgemenskapen. Den påminner att vi fortfarande har gemenskap med Fadern och Sonen och den heliga Anden. Gud är inte bara här på besök utan ständigt närvarande så att vi kan tro och hoppas, älska, be och arbeta.