6. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 15:26–16:4, Martin Fagerudd

Martin Fagerudd
Vanda svenska församling

Det är ett bekant fenomen att man alltid kunnat ta del av tankar och känslor hos människor som funnits i händelsernas mitt i kriser, krig och olyckor av olika slag. Det har vi fått genom veteranerna och genom minnet av de stupade. De stupade är inte mera bland oss. Vi värderar högt det de gjort för oss, eftersom de gav det värdefullaste de fått, sitt eget liv.
Visst finns det också andra som erfarit samma saker men ur en litet annorlunda synvinkel. Hur var det att vara anhörig till de stupade, att vara krigsbarn, att vara lotta och krigsänka. De sistnämnda har ännu inte berättat om sina tankar och känslor?
Vi har hört deras berättelser. Det är viktig för samhällets återhämtning och uppbyggnad att man inte glömmer deras berättelser utan att de medvetandegörs. Idag är det också på dagen 92 år sedan inbördeskrigets slutparad i Helsingfors. Jag tror att den lärt oss att vi kan glömma det som skiljer människro åt och att vi i stället minns det som förenar, utan att vi glömmer de gågna generationernas lidanden.

Rakkaat kristityt. Eräässä Ilkka Vanteen elokuvassa, joka kertoo lottien kokemuksista sodan aikana rintamalla kolmen lotan kautta, alkaa kohtauksella kirkossa jossa lotat antavat lupauksensa mten aikovat hoitaa tehtäväänsä. He eivät nuoruuden innossan osaa sanoa mihin he sitoutuvat.
Lupaus liittyy aina johonkin yleiseen hyvään, ja sodan aikana se kiteytyi kolmeen sanaan kotiin, uskontoon ja isänmaahan. Nämä asiat eivät ole tietenkään menettäneet merkityksensä vaikkei niitä useinkaan enää mainita yhdessä. Mutta pappi joka otti vastaan lottien lupaukset kertoo heidän kohtaavan koettelemuksia.Siinä tilanteessa voi aina turvautua ikiaikojen Jumalaan.
Lotat näkevät itse omin silmin toiminnassaan rintamalla mihin lupaus heidät johdattaa kun huolehtivat sekä haavoittuneista että kaatuneista sotilaista. Aivan erityisellä tavalla he ymmärtävät asian kun he itse kokevat henkilökohtaisia menetyksiä ja kun läheisiet lottatoveritkin kaatuvat.
Me kunnioitamme tänään sodassa kaatuneiden muiston mutta meidän tulee sekä tiedostaa, tunnustaa että ilmaista; raskaita kokemuksia ja menetyksiä kokivat juuri kaatuneiden omaiset, sotalesket ja -lapset sekä sotaorvot. En tiedä mitä he lupasivat, mutta heille luvattin jotakin jotta he jaksaisivat eteenpäin. Ennen kaikkea he ovat kauan jaksaneet olla hiljaa, kunnes ensin sotalapset puhuivat, sitten lotat ja sitten kaatuneiden omaiset. He kaipaavat ennen kaikkea tunnustusta ja myötätuntoa tunteilleen ja kokemuksilleen.

Kära kristna vänner. Jesus ger idag ett löfte till sina lärjungar och till sin församling. Det är ett och samma löfte som han ger tre gånger – löftet om den heliga Anden.
Den första gången han ger löftet talar han om att sända Hjälparen. Det gör han just när han berättar för dem att han återvänder dit varifrån han kommit, från Fadern. Anden skall hjälpa lärjungarna att veta och känna att Jesus är med dem. Anden hjälper dem att erfara Jesu närvaro, att han lever.
Den andra gången säger han att Anden skall vittna om Jesus. Det viktigaste är att Jesus är sänd av Gud, och att han är hos Gud och att han är Gud. Sedan lovar Jesus att Anden hjälper lärjungarna att vittna om Jesus.

Rakkaat kristityt. Kun Jeesus kolmannen kerran antaa opetuslapsilleen Pyhän Hengen lupauksen hän sen lisäksi että lupaa hengen todistavan hänestä opetuslastenkin kautta, hän valmistaa heitä tulevaan. Nyt Jeesus tietää että opetulasten uskoa koetellaan. Mutta hän valmistaa heitä siihen etteivät he sortuisi. Tämä on muuten ainut kerta jolloin Jeesus lupaa heille koettelemuksia juuri lupaessaan Pyhän Hengen lahjan heille. Heitä kohtaa nimittäin uhka että heidät erotetaan synagogasta.
Synagogalla oli Jeesuksen aikana sekä hengellinen että yhteiskunnaliinen tehtävä. Se oli samalla kertaa sekä sairaala, oikeusistuin että kunnantalo. Sieltä sai jokainen täysivaltainen seurakunnan jäsen hakea apua ja oikeutta. Synagogasta erottaminen ei pelkästään merkinnyt seurakunta- ja jumalanpalvelusyhteydestä erottamista. Se ei siis ollut yhteis-kunnallisesti yhtä vähäpätöinen asia kun tänä päivänä kirkosta eroaminen.
Kun ihminen erotettiin synagogasta Jeesuksen aikana hän ei pelkästään menettänyt jumalanpalvelus- ja uskonyhteyttä, mikä tietenkään ei ole vähän. Hän menetti myös Jumala-yhteytensä – ja sen myötä kaikki kansalaisoikeutensa, mikä merkitsee että ihminen elää yhteiskunnan ulkopuolella ja on lainsuojaton. Lainsuojattoman tappamisesta kukaan ei joutunut vastuuseen. Tämä uhka oli ajankohtainen opetuslapsille jo Jeesuksen eläessä.
Tämän perusteella jokainen ymmärtää hyvin miksi Jesus halusi koota kaikki kadonneet ja lähes kadotetut. Tästä me ymmärrämme myös miten korvaamaton Jeesuksen antama Pyhän Hengen lahjasta. Kasteessa ja uskossa meillä on Jeesuksen läsnäolo ja apu vaikka me joutuisimme kaiken inhimillisen avun ja lainsuojan ulkopuolelle.

Kära kristna vänner. Lärjungarna glömde inte vad Jesus lovat dem. Han har gett dem och oss ett löfte som ingen annan kan ge och uppfylla. Han lovar inte heller oss någon lätt tillvaro eller att vi skulle undgå prövningar. Både lärjungarna visste och vi vet att Jesus genom utgjutandet av den heliga Anden skapar ett Andens folk, där alla är jämbördiga systrar och bröder. Vi förenas nämligen alla i tron på honom som är den uppstånde och upphöjde. Han har framför allt upprättat vår gemenskap med Gud och med det så har vi allt. Det har vi just i församlings- och trosgemenskapen. Han har gett oss ett löfte som ingen annan gett, därför att just han har uppfyllt det. Amen.