1. sunnuntai loppiaisesta, Matt. 3:13-17, Martin Fagerudd

Martin Fagerudd
Borgå svenska domkyrkoförsamling

Det är just genom att bevara dopet som kyrkan har vårdat minnet av Johannes döparen. Johannes förutsatte av varje människa han döpte att denne gjort bättring. Dopet fungerade då som ett tecken på syndernas förlåtelse. Men det är också här som likheterna mellan Johannes dop och det kristna dopet slutar, som var ett enkelt Jesusdop i början av kyrkans liv.
Alla evangelier berättar om att Johannes döpte Jesus. Matteus evangelium som vi idag läser beskriver mera än de andra evangelierna det som var ett problem för de första kristna: hur kunde Jesus Kristus underordna sig Johannes och ta emot hans dop? Om en gång Johannes visste att Jesus är Kristus, den som skulle komma och som han beredde vägen för, borde inte Johannes då genast ha blivit Jesu lärjunge? Johannes säger ju ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.
Ordet rättfärdighet möter vi ständigt i Bibeln. Nu är inte Guds rättfärdighet något enligt vilken han belönar eller straffar människorna på basen av deras gärningar. Det handlar om Guds sätt att verka. Det blir tydligt i det när vi ber. Gud hör vår bön och svarar. Guds rättfärdighet kommer just i uttryck i att han räcker ut sin hjälpande hand till den som ber om hans hjälp. Han hjälper oss inte för att vi har förtjänat det, inte heller på grund av våra prestationer, utan det beror helt på hans godhet och barmhärtighet, som vi också kallar för nåd. Guds rättfärdiga gärningar är med andra ord hans frälsningsgärningar, som leder människor från avfall till ett liv i gemeskap med honom.
När Paulus utreder i grund och botten vad Guds rättfärdighet innebär så säger han först Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Guds rättfärdighet hör framför allt ihop med Jesus. På många ställen i Bibeln kallas Messias därför för Herren, vår rättfärdighet. Jesus är det yttersta och största beviset på Guds rättfärdighet. I honom och i tron på honom skänkes oss hela befrielsen och räddningen.
Vi får rättfärdighet genom tron på Kristus vilket igen betyder att vi duger inför Gud, för att han för Jesu Kristi skulle förlåter oss våra synder och skänker oss det eviga livet. Vi får en rättfärdighet som betyder att vi räddas från syndens, dödens och ondskans makter. Guds rättfärdighet hjälper oss i Jesus, för att vi får räddningen pga nåd eftersom vi inte själva kan förtjäna eller uppnå den.
Denna nåd, räddning och rättfärdighet förknippas just med dopet, som vi tar emot utan egna förtjänster, som ett tecken på Guds nåd. Att dopet är så avgörande är en av orsakerna till varför just dopet skiljt åt de kristna så väldigt mycket – det som egentligen borde förena. Men det kanske beror också på hur man läst Bibeln, där man annars kan upptäcka en utveckling av dopuppfattningen, mellan Johannesdopet och Jesusdopet.
Hur den första kyrkan uppfattade det kristna dopet kan man läsa om i Apostlagärningarna. Alla känner till att den första kristna församlingen på pingstdagen uppfylls av den heliga Anden. Till följd av detta förkunnar församlingen i olika tungomål evangelium för alla dem som samlats i Jerusalem till pingthögtiden. När sedan Petrus håller ett tal för att förklara för de samlade vad som sker och kommer till talets höjdpunkt, så träffar hans ord de församlade i hjärtat så att de frågar Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarar ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.”
Det är annars just i enlighet med Petrus ord som vår kyrka lär, att vi i dopet får syndernas förlåtelse och den helige Ande som gåva. Det är innehållet i det kristna dopet som omfattas av alla kyrkor. När man sedan läser vidare i Apg, så märker man att dopet och den heliga Andens gåva inte är sammanfallande händelser, som annars vår kyrka lär. När diakonen Filippos förkunnar i Samarien, så lyssnar man uppmärksamt på hans ord. Han gjorde också tecken där, botade sjuka och drev ut andar. När de hade börjat tro, så döper Filippos dem, män och kvinnor. När apostlarna i Jerusalem får höra att Samarien tagit emot Guds ord sände de Petrus och Johannes dit på ett uppdrag – för att genom handpåläggning ge de döpta den helige Andes gåva. Fick inte de döpta motta det kristna dopet och den helige Ande? Varför behöves just Petrus och Johannes till att förmedla Anden? Dopet och den heliga Anden tycks på det här viset komma i två steg. Dopet i följd av tron och den heliga Anden i följd av dopet. Det ser enkelt ut. Varför uppfattar inte alla så här?
Apostlagärningarna berättar annars på ett annats ställe om en jude vid namn Apollos, som var från Alexandria, en bildad man och väl insatt i skrifterna och som kommit till Efesos i Mindre Asien. Han trodde och det sägs att han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus. Han hade sedan döpt några i Efesos och när Paulus kommer dit, frågade han några lärjungar om de hade fått helig Ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” Det visar sig att de hade fått Johannesdopet.
När man sedan på nytt läser Petrus tal i Apg 2, så blir det helt klart att man skall fatta, när Petrus säger ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva” att syndernas förlåtelse och den helige Andes gåva hör bokstavligen i hop i det kristna dopet. Det berättas i ifrågavarande ställe endast om att de 3000 lät döpa sig, men inget om handpåläggning, inte heller om att de skulle ha fått ta emot den heliga Anden, för det får de enligt Petrus löfte, eftersom Apg vill visa framför allt hur och genom vem det sker.
När Apg betonar att de döpta får den heliga Andens gåva genom apostlarna, så vill NT betonar att det var just apostlarna som tog emot löftet om den helige Ande av Jesus och att det är just de som representerar kyrkans rätta uppfattning och lära om det kristna dopet. När de förmedlar den helige Andes gåva så vill de undvika missförståndet, att de döpta i Samarien skulle gå miste om den heliga Andens gåva.
När samarierna döpts så får det den heliga Anden just genom apostlarna. Det var dem Jesus hade gett löftet om den heliga Anden. Den första hedningen, den romerske officeren Cornelius får den heliga Anden gåva bara genom att lyssna på Petus predikan i sitt hus.
Bibeln understryker på detta sätt Jesusdopets stora skillnad från Johannesdopet. Jesusdopet eller det kristna dopet ger omätliga gåvor, som leder tilld eviga livet. Jesu eget dop är början på den väg som leder tilll utgivandet. Här betyder Guds rättfärdighet hans vilja, som också inbegriper lidandet och döden som Jesus måste möta.
Det här som Gud gjort genom Kristi lidande, död och uppståndelse är grunden för vårt dop, det kristna dopet. I det skänkes oss allt, hela frälsningen på grund av nåd och genom tron. I dopet kommer Guds rättfärdighet oss till godo i det som Gud gjort för oss i Kristus. Vi är inte bara döpta i Faderns, Skaparens namn som get oss livets gåva. Vi är inte bara döpta i Sonens, försonarens namn som skänker oss förlåtelse, utan vi är också döpta i den helige Andes namn som påbörjar sitt arbete i oss så vi kan växa och mogna som människor och kristna för himmelriket. Och så ger den också en församlingstillhörighet, medlemskap i de frälstas skara.
Därför är dopets syfte alltid tron. De kan tron inte skiljas från dopet. Även dem som odöpt tagit emot trons gåva i ordet, tar också emot dopets gåva som ett tecken på Guds frälsning. Och därför tar också den som döpts som barn emot tron, föratt leva medvetet i Guds och församlingens gemenskap. Det sker därför att Gud ensam är rättfärdig och ingen kan i rättfärdighet övervinna Gud. Dopets gåva är frälsning genom dess yttersta konsekvens i tron. Frälsningen upplever vi i tiden, men när Gud låter sin rättfärdighet bli uppenbar, betyder det den slutliga frälsningen, när Gud blir allt i alla.