1. adventtisunnuntai, Matt. 21:1-9, Martin Fagerudd

Vi lever i väntan på Jesu andra ankomst på den yttersta dagen, så som han har lovat. Hans först ankomst berättar den här dagen om. Jesus kommer till sitt folk och som ett tecken på det rider han in i Jerusalem, sitt lands huvudstad.
Väntan på befriaren var mycket stark i Israel på Jesu tid. Folket och landet hade erfarit många motgångar, det hade flere gånger erövrats och ockuperats av andra folk, så man hoppades att Gud skulle göra slut på det här och att folket skulle få leva i fred.
I Israel visste man att befriaren är Messias, som betyder Den Smorde. Det igen betyder att vara utvald, på samma sätt som kungarna var utvalda. Väntan var inte något nytt fenomen utan den hade hållits levande ända från kung Davids tid. Alltså 1000 år före vår tideräkning. När man läser om denna Messiasväntan i olika judiska skrifter inklusive GT, så frågar man sig: Hurudan Messias väntar man på? På Jesu tid finns det många Messiasuppfattningar och de bildade aldrig någon enhetlig lära.
Qumranförsamlingens skrifter berättas om två olika slags Messiasgestalter, en präst och en kung. Det återspeglar också GT:s profeter. Andra Messiasgestalter som man väntade på var Profeten, liksom Elia. Likaså fanns det en mängd människor som trodde att de var Messias och som också fick med sig många andra att följa sig. En av dem hette Teudas som Apg berättar om.
Man väntade också att särskilda tecken skulle kunna iakttas före hans ankomst, och somliga trodde att de kunde påskynda Messias ankomst med sin verksamhet, så som seloternas politiska rörelse trodde genom att avsätta den hedniska regeringen och liksom fariséerna trodde att de göra det med sin religiösa verksamhet. Därför unviker Jesus att tala om sig själv som Messias. Han avsäger sig både den politiska och religiösa messianismen. Hur visste människorna i all denna villervalla av Messiasuppfattningar att Jesus var den rätta Messias? Det var många som trodde men också många som inte trodde.
I NT är det alldeles klart att Jesus är Messias. Hans förkunnelse och undervisning om Guds rike som övertygade människorna om det, liksom hans verksamhet bland de utstötta och dem som inte ansågs vara värda något, som t.ex. kvinnor, barn, fattiga, sjuka och syndare. GT förbjuder umgänge med syndare.
Hans umgänge med syndare och hans motvilja mot att göra uppror mot de ledande behagar inte heller många. Men det var just i hans förkunnelse som människorna kunde erfara Guds närvaro.
På grund av allt detta han gjorde och lät bli att göra fick det de ledande och skriftlärda emot honom. Han dör han som en falsk profet och uppfyller inga befriares tecken eller ens samtidens förväntningar.
Det finns bara en profet som vet berätta det som ingen annan gör. Profeten Sakarja är den enda som berättar om Jesu intåg i Jerusalem ”Se din konung kommer, ödmjuk och ridande på en åsna.” När Jesus rider in i Jerusalem så vet vi att tiden för hans verksamhet når sitt slut, han lider och dör på korset.
Det finns bara en profet som förknippar Messias ödmjuka intåg i Jerusalem med hans lidande. Det är Sakarja och han säger ”Den som de har genomborrat skall de sörja som man sörjer sin ende son, de skall gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde (12:10).”
Att Jesus är både den ende och förstfödde Sonen är inte det enda som gör Jesus till Messias. Han är också den som genomborrad på korset som lider och dör. När Gud uppväckte Jesus från de döda, så öppnade han himmelriket för oss alla.
Det är en sådan Messias, som vi tar emot i adventsbudskapet. Det är i denna tro vi lever, medan vi väntar på att Guds rike skall bli uppenbart för alla, medan det nu finns mitt ibland oss. När vi lever i tro på Jesu uppståndelse så lever vi i hopp med och i kärlek för de förtryckta och utstötta. Det beror inte på människans förtjänster att få komma in i Guds rike, utan Gud bjuder i sin godhet även den mest oduglige en chans. Att omvända sig till Gud betyder egentligen att låta hans godhet övervinna oss.