1. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 20:19-31, Martin Fagerudd

En finsk fysiker räknade ut år 1987 med hjälp av astronomi och kalenderkunskap, att Jesus korsfästes fredagen den 3 april år 33. Tre år senare bekräftade en forskargrupp i Oxford att den finska fysikerns resultat stämmer. Jag har inte hört att någon skulle ha kullkastat resultatet. Det har på dagen gått 1983 år sedan Jesus dog.
Jesu korsfästelse är inte dagens tema. Den här dagen hör till påsktiden som berättar att Jesus har uppstått från de döda. Den här speciella dagen berättar att lärjungarna har sett Jesus efter att han uppstod från de döda.
På basen av uträkningarna vet vi när Jesus dog. Det är också lätt på basen av dem att konstatera datumet för hans uppståndelse. De första som förstod att han inte mera fanns bland de döda var kvinnorna som kom för att smörja honom i gryningen, söndagen den 5 april år 33.
Det svåraste är att tro att Jesus uppstod från de döda. Hur kunde lärjungarna veta att det var Jesus de såg och inte något annat? Människan behöver bevis och det behövde också lärjungarna. De är på inget sätt annorlunda än vi. Vi kommer ihåg vad Tomas sade ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
Jesus möter lärjungarna söndag kväll den 5 april år 33. De blir inte rädda utan glada, när de känner igen honom, fast det inte berättas hur. Han ger dem frid och en uppgift. Han sänder dem, på samma sätt som Gud sände Jesus till sitt folk. Som hjälp ger han den heliga Anden, eftersom de inte själva kan skapa sin tro. Han ger dem samma uppgift som han själv har, att förlåta synder. Den här gången är Tomas inte med.
En vecka senare, söndag kväll den 12 april år 33, kommer Jesus till dem när Tomas är med. De blir glada, för de visste vänta honom. Den tvivlande Tomas får konkreta bevis som röjer undan hans tvivel.
Lukas vet berätta att lärjungarna reagerade starkt också på ett annat sätt när de ser Jesus ”… De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg.” De tror att Jesus är en vålnad, en levande död. Det är sådana man ser nuförtiden på TV.
Jesus förstår deras rädsla och vet vad de tänker, så han säger lugnande ”… Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” För att visa det tar han en bit stekt fisk och äter den.
Jesus vet att människan vill ha konkreta bevis. Kravet slutar inte med Tomas. Jesus säger till honom ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
Alla evangelier berättar, att kvinnorna och lärjungarna såg Jesus kroppsligen livs levande. Hur kan då en kroppsligen livslevande människa bli en himmelsk varelse som hela den kristna kyrkan tillber?
Lukas och Johannes berättar att lärjungarna stannade kvar i Jerusalem och att Jesus möter dem där. Johannes vet också att Jesus mötte lärjungarna vid Tiberias sjö.
I Matteus och Markus evangelium säger Jesus åt lärjungarna att han skall möta dem i Galiléen. Petrus, Johannes och Jakob vet vad han menar. De tre hade varit med Jesus på ett berg i Galiléen. Där hade de sett hur Jesus förvandlades inför dem. Han såg inte mera ut som en jordisk varelse utan som en himmelsk. När de går ner från berget säger Jesus ”Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.”
När Jesus kallar lärjungarna till förklaringsberget handlar det inte mera om att de bara skall få se honom. De skall få se honom som förvandlad. Han är den uppståndne och upphöjde, och han ger dem en uppgift.
Johannes berättar att Jesus är under hela sin verksamhetstid en himmelsk varelse som skall återvända till Fadern, som har sänt honom. Johannes berättar med Lukas att lärjungarna får tillsammans med uppgiften den heliga Anden i Jerusalem. Lukas berättar att Jesus stannade kvar hos dem i 40 dagar. Jesus förvandlas inför dem på Olivberget på samma sätt som på förklaringsberget. Jesus tas upp till den som har sänt honom torsdagen den 14 maj år 33.
Händelserna i Jerusalem fredagen den 3 april år 33 är odiskutabla fakta. Likaså anser lärjungarna, att det som de var med om söndagarna den 5 och den 12 april samma år är fakta.
I Bibeln är annars ögonvittnet inte det viktigaste beviset. Människor är inte pålitliga, de kan lätt minnas fel och missta sig på tider och händelser. Apostlarna hänvisar därför aldrig i första hand till det att de såg. Även de anser att deras vittne har bara andra hands värde. De är ju inte själva orsaken till det skedda.
Allt började med att Gud gav först sina löften genom sina profeter vid en viss tidpunkt och på ett bestämt ställe, och som samlats i det vi kallar för Skriften. Det betyder att Skriften alltid är det viktigaste beviset.
Nu har det gått så väl, att det Gud lovat har skett och att apostlarna tillsammans med kvinnorna kan intyga det som Skriften säger. De intygar det inte för att de skulle vara orsaken till det skedda, utan Gud som rår suveränt över historien.