1. sunnuntai pääsiäisestä, Luk. 24:36-49, Martin Fagerudd

Vi vet och tror att kyrkans och församlingens existens grundar sig på Jesu uppståndelse. Men det finns inte så många berättelser som talar om att Jesus visade sig för sina lärjungar; i Johannes evangelium finns det två berättelser, i Matteus och Markus evangelium finns det en, och i Lukas evangelium finns det två. Visst talas det om ögonvittnesskildringar t.ex. i Apg 2:32 ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det.” Men det nämns i en bisats.
Paulus berättar också något viktigt om uppståndelsen. Vi känner ju till hans möte med den uppståndne som förändrade hans liv med en gång. Men ändå så berättar han inte utgående från den händelsen, utan att det påskbudskap som han förkunnat åt korintierna, har han själv fått motta av andra och att det skett i enlighet med Skriften. Han framhäver inte sina egna andliga erfarenheter utan betonar att Kristus uppstod sker i enlighet med skrifterna och att det är Gud som har gjort det. Först därefter nämner han alla som var ögonvittnen till händelsen och att han själv var den allra siste för vilken Kristus uppenbarade.
Lukas evangelium berättar idag om Jesu uppståndelse. Vi kan man lägga märke till hur konkret han berättar. När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna blir de förskräckta, därför att de tror att de ser en ande. GT säger att man inte skall ta kontakt med de döda. Det gjorde kung Saul. Det är liksom att kringgå Gud. Men det kan man inte, eftersom Gud finns och livet efter döden finns i hans hand.
När Jesus visar sig för lärjungarna, så vill han få dem att förstå att han är livslevande. Därför säger han ”Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” För att försäkra dem om att han lever på riktigt ber han om en bit fisk och de ser hur han äter den. Då börjar de småningom förstå.
Det verkligt andliga är mycket konkret. Gud skapat oss till kännande och tänkande människor. Det är så för att vi skall kunna erfara allt med våra sinnen som Gud gör. Det är därför viktigt att vi inte förvränger våra och andras sinnen för att göra det motsatta.
Våra sinnen tjänar oss att erfara att Gud finns och verkar för oss. Guds närvaro kan plötsligt tränga igenom vårt medvetande. Det är en närhet som gör oss medvetna om hans helighet. Den fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, vilket betyder att endast han kan nå oss. Och visst kan vi i mötet med Gud och Jesus, känna med trons hjälp hur hans kärlek omsluter oss och är oss nära.
På det sättet vet vi och förstår det allra viktigaste som Bibeln berättar oss, att Jesus har uppstått från de döda. I den avsikten öppnar Jesus sina lärjungars sinnen, för att de skall kunna förstå skriften, att redan Mose och profeterna förklarar det väsentliga med Messias. Jesus upprepar ju detta tre gånger före sin död för lärjungarna, men de förstod inte då. Efter uppståndelsen kunde de förstå och tro.
Det betyder ändå inte att vi kan utforska Jesu uppståndelse med vårt förnuft. Det för alldeles säkert fel. Det bästa är att vi söker hos Gud bekräftelse på att Jesus är uppstånden. Han upplyser och förklarar Ordet genom sin Ande. När vi kommer i tvivel, då vänder vi oss till Gud, som alltid har en förklaring som tilltalar både förnuft och känsla.
Vi vet hur vår tid kräver konkreta odiskutabla bevis. I motsats till det här säger Jesus, att det viktigaste är inte att hela tiden se. Det säger han till sina lärjungar, men att det skall komma en tid när de ser honom igen.
Genom dopet och tron erfar vi Jesu och Guds närvaro. När vi tvivlar beror det på vår oförmåga att tro av oss själva. Jesus är trons brofäste mellan Gud och oss. Han hjälper oss att tro och att ha tillit.