10. sunnuntai helluntaista, Matt. 25:14-30, Martin Fagerudd

Hur skulle du reagera om du tilldelades ansvar för en verkligt rik människas hela egendom. Skulle du säga Hjälp! Jag klarar inte av det! Eller skulle du ta emot det som en fin utmaning och tänka Jag sköta hans egendomen bättre än ägaren själv, så att hans efterkommande i flere led kan ha glädje av egendomen. Nu är det inte arvsskatten jag avser. Men det är klart att någon kan få sådana infallsvinklar.
Mannen hade en bra strategi med sin egendom. Han måste ha tänkt att det är bättre att fördela hela egendomen på sina tre tjänare än att ge den åt en. Det fanns ju då en lika stor chans att den kunde gå förlorad. Alla vet ju att man inte skall sätta alla ägg i samma korg. Att satsa allt på ett kort kan också ge en obehaglig och oväntad, men ändå beräknad förlust.
De tre tjänarna hade fått tillsammans verkligt stora summor att förvalta. Även den som fick bara en talent ansvarade för 10000 denarer eller tiotusen dagslöner. Det är en summa som räcker långt längre än hans återstående liv. De två andra tjänarna gjorde lyckade affärer, men den tredje blev rädd och ängslig, han visste inget bättre än att han gömde sin talent i jorden. Det är förstås ett sätt att förvalta, men kommer ingen annan till nytta. Av allt att döma kände mannen sina tjänare väl. Slutsatsen av liknelsen är att den som förvaltar väl även det lilla, får mera ansvar.
Jesus berättar en rad liknelser, kort före han firar sin sista måltid med lärjungarna. Liknelserna handlar i huvudsak om att se upp för falska frälsare, om att vaka och förvalta. Jesus berättar liknelser om både god vaka och dålig vaka, om dålig förvaltning och om god förvaltning, och i denna sista liknelse som handlar om både gott bruk av förtroende och missbruk av förtoende.
Alla dessa liknelser om att vaka och om att förvalta mynnar ut i berättelsen om den yttersta domen, när Människosonen vid tidens slut sätter sig på härlighetens dom och skiljer människorna som herden skiljer fåren från getterna. Berättelsen om domen är den enda, som inte är liknelse. Med liknelserna beskriver Jesus Guds rike, som är verkligt, omfattande och för med sig välsignelse.
Med att berättelsen om domen inte är en liknelse. Den liknar profeten Daniels syn. Jesus vill säga att sådan här är den på riktigt. Domen igen berättar inget om varken tro eller frälsning, nåd eller rättfärdighet. Det enda domaren fäster uppmärksamhet vid är om hans minsta bröder, blivit föremål för hjälp eller försummelse. Med de minsta bröderna menar domaren de fattiga. Domarens grundläggande princip för domen är inte tron, inte hoppet, utan kärleken.
Kärleken är grunden för hela Guds skapelse. Gud skapar enligt det godas princip, så att det viktigaste i livet kan mätas med måttstocken gott-ont och rätt-orätt. Med liknelsen om talenterna vill Jesus föra våra tankar till grunden för allt, som är livet.
Livet borde inte vara en självklar sak för någon, fastän vi ofta lever på det viset, att allt finns till för oss. Det är inte att ge värde åt livet, åt allt och alla andra. Liknelsen vänder på synvinkeln och säger att vi finns till för allt och alla andra, för att också vi har fått livets gåva.
Vi kunde säga, att tron, hoppet och kärleken är goda synvinklar på livet. De är olika men också sammanfallande sätt att ge värde åt livet. De är framför allt goda perspektiv på livet. De uttrycker tillsammans tron på det goda. De är sätt att förstå den grundläggande saken att livet hör ihop med Gud. Och att det är livet som vi fått att förvalta. Och inget kan vara viktigare, än det viktigaste.
Du har i själva verket tilldelats ansvaret för Guds hela egendom, hans rike, som är vägen, sanningen och livet. Det är just genom det här livet, det enda sättet vi förstår, att Gud finns, att han skapat oss, att han kommit oss nära oss i Jesus Kristus, och vi just för Jesu Kristi har livet som inte dör.