14. sunnuntai helluntaista, Luuk. 10:25-37, Martin Fagerudd

När vi ska resa brukar vi behöva en reseförsäkring som täcker eventuella skador på oss och vårt bagage. Även när vi ska in på sjukhus behöver vi fylla i en blankett, där det finns en ruta i vilken vi fyller i namnet på den närmaste medmänniskan vi har. Många har inte svårigheter att svara på den frågan.
En laglärd väckte i en diskussion med Jesus frågan vem som är hans närmaste medmänniska. Det är en följdfråga till den han först ställde Jesus som handlade om vad han skall göra för att få evigt liv. Det är inte en teoretisk fråga bara för att få igång en diskussion, utan praktisk: Vad skall jag göra? Därför frågar Jesus i sin tur vad säger lagen? Den laglärde svarar med det dubbla kärleksbudet. Jesus instämmer. Men den laglärde är inte nöjd. Han vill fortsätta diskussionen. Han menar säkert med sin fråga att Jesus skall berätta var gränsen för kärleken går.
Det finns ett tydligt mönster i diskussionen mellan den laglärde och Jesus. Det handlar om att man inte kan skilja kärleken till Gud från kärleken till medmänniskan. Kärleken till Gud kan man endast uppfylla genom kärleken till medmänniskan. Allt annat är bevis på att man tappat perspektivet på tron på Gud. Man kan inte tjäna Gud genom att titta förbi medmänniskan.
När Jesus vill att den laglärde skall berätta för honom vem som är den laglärdes nästa, så berättar han sin vana trogen en berättelse. Den här gången ur det levande livet. Det är ingen liknelse, utan en sann historia om en man som var på resa från Jerusalem ner till Jeriko, naturligtvis till fots.
Att det faktiskt heter ner till Jeriko, beror på att Jeriko ligger tusen meter lägre än Jerusalem, och ett par hundra meter lägre än havsytan. Mannen reser ensam. Det är bäst, eftersom vägen genom ödemarkerna mellan Jerusalem och Jeriko var känd för sin osäkerhet på Jesu tid, p.g.a. rövare som höll till där.
Rövarna som höll till där bestod mest av seloter. Det är judiska motståndsmän. De var frihetskämpar i sina egna ögon. Med tvivelaktiga metoder ville de befria sitt heliga land från de romerska hedningarna. I detta syfte sparade de inte ens sina landsmän.
De brukade ligga i bakhåll för intet ont anande resenärer som de sedan rövade på deras egendom. På detta sätt skaffade de pengar och medel till sin rörelse. Seloterna kunde helt objektivt kallas för rövare, men man kan också lätt pålägga dem en terroriststämpel. Det ville i alla fall de som tog romarnas parti.
Både prästen och leviten är Guds tjänare, som tjänade den enda levande Guden i templet. De var fanatiska förespråkare för Gud, liksom säkert de selotiska rövarna. Däremot ansåg inte dessa tre grupper, prästen, leviten eller seloterna, liksom judarna överlag på Jesu tid, att samariern, som nämns sist i berättelsen, skulle känna Gud eller att han är ens en riktig Guds tjänare. Så var det av historiska skäl. Därför höll judarna samarierna för hedningar.
Prästen och leviten hade skött sina tjänster för Gud i templet. De anser att de sig ha gjort sitt för Gud. Så att de går förbi den halvt ihjälslagna mannen.
I berättelsen om den halvt ihjälslagna mannen målar Jesus upp en märklig bild. Rövarna, prästen och leviten anses känna Gud. Av dem gör varken prästen eller leviten något för den slagna. Endast rövarna, som visserligen gör tvärtemot vad kärleksbudet säger. Sist och slutligen är det bara samariern, som inte anses känna Gud, som verkligen gör det vad Gud i kärnan av sitt ord begär. Samariern inte bara förbinder mannens sår. Han inte bara skaffar honom vård, utan lovar också följa upp mannens tillfrisknande genom att stå för alla kostnader tills mannen är frisk.
När svårigheterna dyker upp, brukar nog både den som är på resa och den som uppsökt sjukhus, vänta hjälp. Hjälpen behöver inte och kan inte alltid komma från den allra närmaste människan i vårt liv. Den kanske vi får av okända människor, som vi aldrig förr mött.
Den laglärde frågar: Vem är min nästa? Jesus ställer en motfråga med sin berättelse: Vem kan vara en nästa åt dig? Vem kan ens för ett ögonblick vara den närmaste människan i ditt liv, när du behöver din medmänniskas hjälp? Men en medmänniska är ju du också.