Jesus sade: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Vem skall vi hjälpa? Den här frågan har blivit livligt diskuterad de senaste dagarna i fråga om hjälpen till de som lider pga grymheterna i Syrien och norra Irak. Skall vi som kristna proritera hjälp till de kristna, som är våra systrar och bröder i tron? Eller skall vi hjälpa alla?
I dagens text kommer Jesus med ett mycket tydligt svar: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt?” Och ännu tydligare: älska era fiender och be för dem som förföljer er!
Det här måste därför vara vår grundinställning: vi skall hjälpa och älska alla, till och med de som motarbetar oss och de våra. Men det betyder ingalunda att vi skall lämna våra trossyskon i sticket. De kristna i Syrien och Irak ber om vår hjälp och vårt stöd; de ber oss att försöka påverka genom våra politiska ledare så att det skulle bli ett slut på grymheterna och förföljelserna.
Men de kristna i de muslimdominerande länderna är mycket tydliga i sin bön om hjälp: hjälpen till oss skall också komma våra muslimska grannar till del. Bara på det sättet kan vi visa att det här är också vårt hemland och att vi vill vara livskraftiga parter i byggandet av ett tryggare samhälle. Hjälps bara de kristna väcker det avundsjuka bland deras grannar, vilket kan göra det ännu svårare för de kristna att stanna kvar i Mellan-Östern.
Biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten, som jag träffat nyligen, berättar om hur svårt det var för de kristna i Egypten under den tid som det muslimska brödraförbundet var vid makten. Kyrkor brändes och de kristna trakasserades, utan att myndigheterna ingrep till deras försvar. Men det fanns också glädjande undantag. Biskop Thomas berättade om en ort där församlingen upprätthållit en skola, där både kristna och muslimska barn fick utbildning. Föräldrarna hade lärt känna varandra över religionsgränserna, och man hade gemensamt arbetat för skolan. När muslimska extremister kom från en annan ort med avsikt att bränna ner kyrkan ställde dessa muslimska föräldrar upp för sina kristna grannar, och förhindrade förstörelsen.
Det är den här typen av hjälp med t.ex. utbildning vi behöver, sade biskop Thomas, för att visa det omgivande samhället att vi är en del av gemenskapen, och att vi har någonting viktigt att bidra med. Bara på det sättet kan vi långsamt bygga upp ett civilsamhälle med respekt för olikhet och för andra religiösa gruppers rätt till sin tro och sina traditioner.
Dagens text är ett av många starka uttryck för hur Jesus gick över gränser. Som kristna har vi inte rätt att vända oss inåt och vända ryggen åt de som är annorlunda och de som står utanför ”vår” krets. Ett ord som används för synd inom kyrkans tradition är ”inkrökthet”, vilket jag tycker ger en mycket tankeväckande bild av vad synd handlar om: att vi vänder oss inåt; att vi själviskt bara tänker på vårt eget eller våra närmaste; att vi riktar all vår energi åt de frågor och problem som rör oss själva.
Jesus framhåller att vi inte skall sätta gränser för Guds kärlek eller gränser för Guds handlande: Gud låter det regna och låter solen skina över både onda och goda. Gud handlar genom oss människor, men Gud handlar också oberoende av oss. Gud handlar inte bara i våra kyrkor och församlingshem, inte bara i våra bönehus eller kapell. Gud handlar hela tiden i den värld som är hans, den värld som han älskar så mycket att han skickar hit sin son för att rädda alla dem som tror och litar på honom.
Som kristna skall vi inte se på Guds handlande bara ur vårt eget perspektiv. I församlingen skall vi inte försvara den egna byns, den egna rörelsens, det egna partiets eller den egna släktens intressen. I församlingen skall vi sträva efter att älska och stöda varandra trots att vi är olika, trots att vi ibland tänker och tycker olika.
Jag tror att processen med församlingshemmet här i Esse aktualiserar hela den här problematiken, men också hur man kan övervinna den. Vi skall idag på denna festens och glädjens dag inte blunda för att vägen hit har varit svår. Det har varit många svårigheter på vägen, många starka åsikter, många ganska inflammerade diskussioner. Vi får be om och arbeta för att dessa sår skall helas och att Guds förlåtelse och försoning skall få vila över hela församlingen och över alla de samlingar som kommer att ordnas i detta församlingshem.
Men arbetet med färdigställandet av församlingshemmet visar också på hur motsättningar kan övervinnas och en ny stärkt samhörighet kan växa fram. Jag har med glädje hört om hur församlingsmedlemmarna mangrant och troget har ställt upp och bidragit till färdigställandet och utsmyckandet av det här församlingshemmet. Det här är det bästa sättet att skapa hemkänsla: att så många som möjligt känner att man genom sin insats har gjort församlingshemmet till en plats där man känner sig delaktig och där man därför lättare känner sig hemma.
Den typen av delaktighet ger en bra illustration av vad församlingen är kallad att vara: en samling människor som tar ansvar för varandra och genom sina insatser bidrar till att Guds vilja sker på denna ort. Församlingen finns till för att vi människor i dag och i framtiden skall hitta vägen till Gud och hitta vägen till de medmänniskor som behöver vår hjälp.
Jesu avslutande uppmaning i texten om att vi skall bli fullkomliga kan låta väl kravfylld. Det är den, om det skulle handla om våra prestationer. Men det handlar inte om vår kraft och förmåga, utan om vad som är möjligt för Gud. Att växa mot större fullkomlighet är att låta sig allt mer formas av Guds vilja och allt mer genomströmmas av Guds kärlek och nåd. Det kan ni här i Esse tänka på när ni ser konstverket Det renande vattnet, som symboliskt strömmar ner längs framväggen och ut över golvet – genom oss människor ut i världen.