I vår jäktade tillvaro, med tidtabeller och deadlines, finns det inte många möjligheter till ro, för att inte tala om att få tid att tänka. Vår tid har snabba kommunikationer, med vilka du nås omedelbart, var du än befinner dig. Visst är det bra att vara anträffbar, att finnas till hands för andra människor. Men det kan också gå till överdrift.
För många år sedan läste jag läste om en präst som mitt under pågående förrättning svarade i mobiltelefonen med motiveringen att han bör alltid vara till hands. Han hade glömt den ännu viktigare närvaron. Han blev annars avskedad.
Jesus nämner annars ordet vila sju gånger. Det är inte ett särskilt populärt ord i hans vokabulär. Är det just vår tro som har en inbyggd, ändlös och otålig brådska? Skynda o själar sjunger vi också i en bekant psalm och den säger vidare att den som latar sig hinner aldrig fram till den eviga vilan.
Jesus nämner ordet vila fem gånger av sju i ett negativt sammanhang. Ett av dem svarar direkt på frågan varför ordet vila inte är något populärt ord hos Jesus. När Jesus får frågan av en som vill följa honom svarar han ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Jesus har varken någon plats eller tid för vila. Han är på en rastlös resa mot Jerusalem. Han är hemlös. Det har han frivilligt valt.
Under den rastlösa och jäktade resan var det så många som kom och gick omkring dem, att de inte ens fick tid för att sätta sig ner och äta. Det är då han använder ordet vila i ett positivt sammanhang och säger åt lärjungarna ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”
Fastän Jesus så väldigt sällan använder ordet vila så står ordet idag i ett sammanhang som handlar om tacksamhet. Jesus själv uttrycker sin tacksamhet för att Gud dolt sitt evangelium för de lärda och kloka. Han tackar Gud för sina motgångar och så tackar han för att Gud har uppenbarat sig för dem som är som barn. Vägen till Gud är där man vill förstå Gud på ett barns sätt, det som man aldrig kan uppnå genom målmedvetet arbete som de skriftlärda försöker göra.
Därför handlar vila inte bara om att ta igen sig efter en ansträngning. Att vila handlar om att känna Gud. Det som Gud vill uppenbara för människorna har han anförtrott åt Jesus. Därför säger Jesus att ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. I Jesus sträcker Gud ut sina armar mot sina barn, som han vill möta.
Det som Jesus uppenbarar, möter vi i ordet och i nattvarden. Ordet och nattvarden är sådana som ger oss en vila som bara Gud kan ge oss. Vi kan bära med oss hit alla möjliga bördor, men Jesus pålägger oss inte några bördor. När vi kommer hit till högmässan och till nattvardsbordet så avlastar Jesus oss alla bördor. Han tar bort det som tynger.
Att ta emot ordet och nattvarden är att vila i Guds 100 % -iga närvaro. Att vila i Gud betyder helt enkelt att vi vilar i hans välsignelse och i hans räddning.
Det finns en berättelse som visar hur ordet och nattvarden är en vila i Guds frälsning och välsignelse. Evangeliet berättar att Jesus prövas 40 dagar i öknen. I Bibeln beskrivs öknen som djävulens mark. Men Jesus lever där bland de vilda djuren och betjänas av änglarna, d.v.s. av Gud. Han håller måltid inför Guds fiender. Det är att vila i Gud och inget kan rubba friden och vilan.
Det är just vid nattvardsbordet som Jesus säger till sina lärjungar, också i denna tid ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” I nattvarden vilar vi i Guds välsignelse och räddning.