17. sunnuntai helluntaista, Luk. 7:11-16, Martin Fagerudd

Vi här på den här planeten som heter Jorden har något som ingen annan planet har, så vitt jag vet. Det är livet. Livet har funnits länge och förvandlats från den ena formen till den andra.
Jag har hört forskare säga i vetenskapliga dokumentärfilmer, att steget för människan att skapa liv inte mera är långt. Människan har kommit hemligheten med livet på spåren, eftersom människan är ju nyfiken i grunden. Man vet numera att det behövs fem-sex grundämnen som behöver koka tillsammans tillräckligt länge. Då bildas det aminosyror som är livets byggstenar.
Men det finns också skräckhistorier, hur människan kommit hemligheten på spåren. En av de berättelserna heter annars Frankenstein. Vad annat kan man säga, än att plagiat är plagiat och det brukar inte vara lika bra som det äkta och ursprungliga.
Den stora berättelsen om livet berättar lika odramatiskt om livet och människan, som vetenskapsmännena. Gud tar en handfull stoft, formar det och blåser liv i det – det blir liv och människa. Det mest hisnande är att vara människa. Vi är medvetna om oss själva och vår existens. Och sist men inte minst. Tänk att just vi finns här när vi tänker på livets möjligheter. Livet är ett under.
I den stora berättelsen om livet ser vi det stora perspektivet, t.ex. när man tittar på Jorden utifrån rymden. Det har vi åtminstone sett på bilder, därför att människan har varit där ute. Därifrån ser vi den blå planeten, men inte detaljerna, och inte heller människan.
Bibeln berättar alltid om det lilla perspektivet, när den berättar den lilla berättelsen om livet. Där ser vi varje individs livshistoria. Här ser vi varandra, våra varelser, ansikten, miner och hållning. Också jag säger mer än jag uttrycker i ord. Ni kan iaktta det.
Det är där i evangeliets berättelse om Jesus som den lilla berättelsen sammankopplas med den stora berättelsen om livet. Den sker hela tiden i ögonhöjd med oss alla, i Jesu möte med människor. Det är alltid lätt för oss att förstå.
Nu kommer Jesus till en liten stad i Galiléen som heter Nain. Jesus möter ett begravningsfölje och går inte förbi. Begravnings-följet berättar att en människas lilla berättelse har tagit slut. En ung man har dött; den ende sonen som försörjde sin mor, en änka på hennes ålderdom. Han går fram, rör vid båren och uttalar sitt livgivande ord. Det här hände när Herren besökte Nain. Det var inte den enda händelsen i sitt slag i trakten av Nain. Mycket tidigare hade också profeten Elisha uppväckt en änkas enda son. Det var en plats där den lilla berättelsen om livet hade plötsligt blivit den stora berättelsen om livet.
Det har jag annars märkt, att genast människan övergett tron på Gud, så ändrar hon sitt liv. Hon gör allt för att försöka förlänga sitt liv. Det blir otroligt stressigt. Om människan dittills inte haft bekymmer, så just då får hon sådana som fyller hela hennes tillvaro, eftersom livet just då är helt i människans hand. Jesus sa vid ett tillfälle, att människan inte kan förlänga sitt liv ens med en halv meter. Det låter som om han använde humor då.
I den stora berättelsen om livet ger Gud människan två gåvor. Gud ger människan en annan människa vid hennes sida. Det kallar Bibeln för äktenskap. Tillsammans med en annan människa känns motgångarna hälften så svåra och glädjeämnena dubbelt så stora. Människan är inte skapad till ensamhet utan till tvåsamhet.
Den andra gåvan är arbetet. Till skillnad från dagens värderingar och arbetslivets inbillade eller verkliga krav är inte arbetet livets mål, men det ger innehåll och visst berikar arbetet livet. Arbetet håller oss igång och hjälper oss att orka med vårt liv. Arbetet är inte heller utan mål. Genom det skall vi bruka och bevara jorden och tjäna vår medmänniska.
Gud har också gett en tredje gåva åt människan som inte GT berättar om utan NT i den stora berättelsen om den nya skapelsen. Förutom tvåsamhet behöver vi också en större gemenskap. Människan är en social och andlig varelse, hon behöver gemenskap på livets alla plan.
Det är församlingsgemenskapen, kyrkan. I församlingens gemenskap håller vi framme alla tre livsviktiga dimensioner: Det stora perspektivet i tron på den treenige Guden. Han är vår kärleksfulle himmelske Far, som först har älskat oss och skänkt oss det eviga livet, så att vi kan älska honom och vår nästa, som oss själva.
Tron och kärleken har annars en verkligt vacker symbol i vår kyrka. Det är det s.k. Lutherkorset, ett hjärta med ett kors på. Det symboliserar tron och kärleken. Tron och kärleken är kyrkans och församlingens väsen och uppgift. Genom tron och kärleken tjänar vi alla våra medmänniskor.
Idag välsignar vi församlingens nya diakon Heidi Salminiitty till sin tjänst på ett gammalt bibliskt vis, genom handpåläggning och förbön. Heidis uppgift är att se Kristus i var och en hon möter och samtidigt vara en Kristus för var och en hon möter. Hon skall med andra ord vara Herrens ögon och öron här i Vanda. Till den uppgiften välsignar vi Heidi. Men hon är ändå inte ensam i uppgiften. Den uppgiften delar hela församlingens samt var och en av oss. För att alla ska veta och känna att Herren är nära alla, och att han möter oss.