En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: ”Du har inte långt till Guds rike.”
Förra söndagen var Gud väldigt tydlig då han genom profeten Amos utropade: ”Jag avskyr era fester, jag hatar dem…” Jag hoppas han inte också avser Diakonidagar… ”Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap.”
I dagens text får vi läsa om vad Gud vill ha istället för tomma ord och andefattiga ritual: vi skall älska honom över allting, och vår nästa som oss själva. Den skriftlärda mannen konstaterar: ”det här är mer än alla brännoffer”.
”Kärlek” är ett både jobbigt och spännande ord. Jobbigt, därför att det finns så väldigt många olika saker som vi förknippar med detta begrepp: förälskelse och romantisk kärlek, djup vänskap, kärlek till medmänniskorna, och kärlek till fosterlandet. Vi kan säga att vi älskar vår familj, och att vi älskar vårt arbete. Vi älskar också vissa maträtter, vissa platser, vissa filmer och vissa böcker. Som om det inte skulle räcka med allt det här talar vi också som i dagens tema om kärlek till Gud och om Guds kärlek till oss och hela världen.
Ibland undrar jag om det är så klokt att vi kallar allt det här för kärlek. Att jag älskar leverlåda med lingonsylt och att Gud älskar varje människa känns inte riktigt som samma sak. Jag älskar leverlåda med lingonsylt eftersom jag tycker att det är en av de godaste maträtter som finns, men Gud älskar inte en enskild människa därför att just hon eller han är så bra och god – Gud älskar oss uttryckligen trots våra brister och trots vår ofullkomlighet.
Men eftersom vi använder samma ord, kärlek, för alla dessa olika relationer, attityder och känslor, så måste det väl finnas några förenande band, eller hur? Vad är alltså kännetecknande och typiskt för det vi kallar kärlek?
För det första är kärlek alltid något mer än känslor och mer än ord. Kärlek tar sig av nödvändighet uttryck i handling. Vi vill vara tillsammans med den människa vi älskar; vi vill ta hand om våra barn på bästa sätt, vi vill utföra det arbete vi trivs med, vi vill äta vår favoriträtt. Det här gäller även i allra högsta grad för Gud: Gud älskar inte på avstånd, utan Gud vill leva i gemenskap med oss. Därför blev Guds kärlek kött och blod i Jesus, som i sin tur gav oss många konkreta exempel på hur Guds kärlek verkar: förlåtande, helande, upprättande och befriande. Ännu i dag vill Gud leva nära oss, t.o.m. i oss.
Till kärlekens väsen hör också att vi är beredda att ta risker. Gud tog en otrolig risk då han i sin kärlek till oss kom hit som ett litet sårbart barn. Gud tog en ännu större risk då Jesus dog på korset – utan kontroll och utan att med säkerhet kunna veta hur det skulle sluta. Kärlek som en risktagning passar kanske inte så bra in på min kärlek till leverlåda, men däremot nog på vår kärlek till våra barn, till våra föräldrar, till våra syskon och vänner.
Det innebär också en risktagning att i sann diakonal anda ta sig an sina medmänniskor och deras bekymmer. Det är alltid lättare att gå förbi den nödställda, liksom prästen och leviten gjorde i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Det kräver betydligt mer att se sin nästa och hennes nöd, och att stanna, lyssna och hjälpa.
Kärlek är alltså för det första handling och för det andra risktagning. Kärleken är för det tredje alltid något okontrollerbart. Vi kan inte befalla någon att älska – vi kan bara be om att bli älskade. Vi kan inte kalkylera med kärlek och inte jämföra kärlek, typ: om jag älskar så här mycket borde hon älska mig minst lika mycket tillbaka.
Till denna kärlekens outgrundlighet hör att vi inte kan sätta den i system. Det finns inga exakta regler för hur kärleken borde komma till uttryck. Däremot har vi förebilder som vi kan följa och exempel som vi kan tillämpa. Vi har Guds bud; vi har Jesu undervisning och hans eget exempel, och vi har också medmänniskor som har visat oss ett sätt att leva som är präglat av kärlek och barmhärtighet.
För att lära sig laga leverlåda behöver vi ett recept och en uppövad skicklighet i köket. För att lära oss spela fotboll behöver vi mycket övning, och vi behöver lära oss spelets regler. Övning och levnadsregler är till vår hjälp också när det gäller att visa andra kärlek – men i sista hand måste vi alltid, precis som Jesus tycks ha gjort, fråga oss: vad är mest kärleksfullt att göra just i den här situationen? Kärleken söker sig därför av nödvändighet olika uttryck i olika tider och i olika situationer.
I ”Kärlekens lov” (1Kor 13) prisar Paulus tron, hoppet och kärleken, men understryker att kärleken är störst av dessa. Men det här betyder inte att kärleken skulle vara frikopplad från eller oberoende av tron och hoppet. Kärlek är en av trons frukter.
Tron kan beskrivas som vårt mottagande av Guds godhet, och av Guds nåd och frälsning. Genom tron vågar vi tro att det som Jesus har gjort för oss människor, det har han även gjort ”för mig”, som det heter i nattvardsliturgin. Då kärleken kallas en av trons frukter innebär det att vår medmänsklighet och kärlek handlar om det som följer efter vårt mottagande av trons gåva.
Kärleken står i inte i motsats till gudstjänstliv. Men Amos och de andra profeterna i Gamla testamentet understryker mycket kraftigt, att en gudstjänst utan konsekvenser i form av rättvisa, barmhärtighet och fred bara är tomma ord. Det vi uppmanas att eftersträva är alltså en gudstjänst som lever i intim växelverkan med en vardag, som präglas av kärlek och medmänsklighet.
Det dubbla kärleksbudet framhåller att kärleken till Gud och kärleken till medmänniskorna går hand i hand. Vår relation till Gud kommer först, eftersom det är Gud som är vår skapare, vår frälsare och upprätthållaren av allt liv. Men Guds kärlek till mig är inte min privata egendom, som jag kan panta på och hålla för mig själv. Regnet öser ner som bäst här i Karis. Det får påminna oss om att Guds kärlek är en ström av levande vatten som vill pulsera genom oss och rena och omvandla allt som kommer i dess väg. Det är det här som profeten Amos uttrycker i texten från förra söndagen: ” Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!”