2. paastonajan sunnuntai, Mark. 9:17-29, Martin Fagerudd

Det finns några berättelser i NT där antingen en mor eller en far möter Jesus. Jag kommer ihåg åtminstone tre berättelser, om två pappors och en mammas möte med Jesus. De ber om hjälp av Jesus för deras svårt sjuka barn. Berättelserna har också ett annat drag.
Av de tre berättelserna, så handlar en om en syrisk-fenicisk mammans möte med Jesus. Sedan så finns det också synagogföreståndaren Jairus möte med Jesus. Och till sist dagens berättelse om en pappa som ber om hjälp för sin son som har en stum ande.
En pappa hade kommit till Jesus för att hans son hade en stum ande, vilken kastade omkull pojken, var som helst, så att han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Det här är kanske den enda NT:liga beskrivningen på en neurologisk sjukdom. Sjukdomens symptom liknar mycket beskrivningen av ett epileptiskt anfall.
På Jesu tid fanns det inte läkare för vanligt folk, det hade endast de rika råd med. Men så var det också vanligt att man ansåg att det var andar som var orsaken till sjukdomarna. Därför botade man de sjuka genom exorcism, det är genom att driva ut andar. Det gör också Jesus han botar de sjuka med sitt ord. Jesus var också en exorcist.
Det är ju klart att också lärjungarna använder samma metod som sin Mästare. De hade också försökt driva ut anden ur den sjuka pojken. De hade inte lyckats. Jesus menar att de har inte tillräckligt med tro och han låter smått förvivlad. Han sägeratt ingenting är omöjligt för den som tror och säger bestämt till sist För hit honom!”
Pojken får igen ett sjukdomsansfall. Pappan är förtvivlad. Han känner säkert skuld för att hans son är sjuk och för att han inte kan hjälpa sitt barn, så att han utbrister ”…. förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!”
Jesus botar pojken. Jesus tycker att det här är galet, att hans lärjungar inte kunde hjälpa pojken, men ännu mer galet tycker han att det är att de inte heller ber Jesus om hjälp. Det förstod åtminstone pappan att göra. I alla dessa tre berättelser blir de sjuka barnen friska.
Berättelserna har också ett annat drag. Det är föräldrarnas tro som hjälper barnen, därför att de ber Jesus hjälpa. På det här sättet får också föräldrarna hjälp till sin tro. När Jairos får höra att hans dotter är död, så säger Jesus mycket uppmuntrande till honom ”Var inte rädd, tro bara.” Den syrisk-feniciska kvinnan har en mycket stark tro, men också hon får hjälp av Jesus. Hon fick svar på sin bön, men hon fick också en ny gemenskap, med Gud och Jesus.
Idag har konfirmander hjälpt till med att förbereda och genomföra den här högmässan. Ni är konfirmerade, så ni är på tröskeln till vuxenlivet, fast ni nog barn ännu och länge beroende av era föräldrars hjälp. Också era föräldrars tro har hjälpt er och hjälper er fortfarande.
Ni kommer inte alltid att vara barn. Också ni blir snart vuxna. Därför är det viktigt att ha en egen, personlig tro. Ni kan uttrycka den idag, genom att delta i trosbekännelsen tillsammans med församlingen. Det är den samma tro, som har hjälpt era föräldrar. Det är samma tro som har hjälpt era föräldrar att hjälpa er.
Vi får alla idag instämma i den tro, som har hjälpt våra föräldrar och deras förädrar. Den hjälper oss idag.
När Jesus botar de sjuka barnen så har viktiga följder. Jesus tar barnen och hela deras familjer med i sin gemenskap. När han gör så betyder det att hela familjer blir Guds barn. De blir alla räddade från det onda och den onde.