2. paastonajan sunnuntai, Matt. 15:21-28, Martin Fagerudd

I våra dagar har vi ställts inför nya utmaningar. Människor från andra länder, som representerar främmande kulturer och religioner, knackar på vår dörr. Hur skall vi förstå dem? Hur skall de förstå oss och vår kultur?
Den kanaaneiska kvinnan som kommer till Jesus för att be om hjälp för sin dotter är en berättelse som på många sätt aktuell. Att hon är både mor och förälder hör till den allmänmänskliga erfarenheten.
Berättelsen blir genast mera komplicerad, när vi förstår att kvinnan också representerar ursprungsfolket i landet. Kanaanéerna hörde vid det här laget till minoriteten. Jesus och hans lärjungar är judar och representerar samtidigt de inflyttade. Visserligen hade detta varit en verklighet i många hundra år redan. Och de inflyttade representerade både majoritetsfolkgruppen och majoritetskulturen med religion och allt det förde med sig. En intressant situation. Det här är ju som taget ur ett av dagens nyhetsutbud.
Berättelsen är också unik. Debatten som Jesus för med den kanaaneiska kvinnan är också den enda i sitt slag i NT vilken Jesus förlorar mot en kvinna, som också är en hedning. Hon vinner först Jesu uppmärksamhet och sedan hans erkänsla med sin uthållighet, ödmjukhet och visdom. Hur kan det här vara möjligt?
Det hör till den allmänmänskliga erfarenheten att kvinnan som är en mor oroar sig förstås mycket för sin dotter. Som föräldrar och fostrare känner vi igen hennes förtvivlan, när ansvaret tynger som mest. Dottern måste säkert vara hennes enda barn.
Jag minns bara ett annat liknande fall i NT. Det är synagogföreståndaren Jairos’ oro för sin dotter som är dödsjuk. Fastän det är fråga om flickebarn, som i allmänhet inte hade något värde i det samhället liksom barnen i allmänhet, så visar deras föräldrar hur värdefulla de är för dem. De gör vad som helst för dem, fastän det skulle kräva att de ödmjukar sig för dem.
Genast när kvinnan ser Jesus ropar hon på honom och ber om hjälp. Hon hinner till och med ge en liten sjukdomsbeskrivning, som var den tiden en mycket vanlig diagnostik. Dottern plågas av en demon. Hon söker hjälp hos en känd exorcist.
Jesus svarar inte på något sätt på den desperata bönen om hjälp. Jesus säger varken att hon skall ge sig iväg eller att stanna var. Han säger ingenting. Men inte heller vänder Jesus henne ryggen utan stannar inom hörhåll för henne, liksom för att vänta vad kvinnan gör näst.
Det är uppenbart att det är just därför som kvinnan fortsätter att ropa. Lärjungarna blir pinsamt berörda av kvinnans rop så att de ber Jesus bara köra iväg henne. Till det svarar Jesus ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.”
Kvinnan kommer närmare kastar sig på marken framför Jesus och säger ”Herre, hjälp mig!” Då säger Jesus direkt ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Kvinnan förstår Jesu bildspråk och vad han menar. Hon vet att judarna kallar det kvinnan och hennes folk för hundar.
Kvinnan blir inte mållös och inte heller svarslös. Hon fortsätter tankegången på samma bildspråk som Jesus och säger ”Nej, herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Kvinnan är inte bara ödmjuk utan också vis. Hon vänder debatten på några ögonblick till sin fördel.
Jag har aldrig upphört att beundra denna kvinnas visdom. Hon koncentrerar sig på det viktigaste och slösar inte sin tid. Till detta kan Jesus bara säga ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.”
På ett annat plan är denna dialog också en religionsdialog. Det är en vis växelverkan mellan en judisk mästare och en hednisk kvinna. Kvinnan använder på ett ödmjukt och vist sätt Jesu folks arrogans mot sitt eget folk, utan att föreställa något som hon inte är. Men hon kallar inte Jesus för herre, utan för något mycket mer. Kvinnan visar inte bara stor ödmjukhet och visdom utan också stor insikt. Hon kallar Jesus både Davids son och Messias. Jag kan bara föreställa mig att Jesus inte först svarade henne. Han ville kanske veta vad kvinnan menade med Davids son och Messias. Menade hon kanske att han bara var en vanlig exorcist, som det fanns många av. De alla botade med sitt ord, liksom Jesus.
Men det är så att kvinnan visste vem hon hade sökt och med vem talade. Hon hade inte heller bara bett utan också trott. Och det vad hon bad om så gavs henne. Kvinnan fick erfara att tron bär. Hon om någon hade kämpat trons kamp med tålamod, uthållighet och vishet. När hon kom hem fick hon se att föräldrars bön och tro hjälper barnen.