Ända sedan upplysningens tid bröt in på 1700-talet har det blivit allt viktigare med förnuft, rationalitet och vett. Vetenskapen har gjort stora framsteg, och väl så. Alla platser i världen har blivit besökta och utforskade av människan, och inte ens andra himlakroppar är utom räckhåll. Många svåra sjukdomar har utrotats, och nya metoder i jordbruket gör att också svälten i världen kunde utplånas bara vi skulle kunna komma överens om saken.
Men medaljen har också en baksida. Den galopperande tekniska utvecklingen gör att de ändliga naturresurserna är i fara. Avfalls- och föroreningsproblematiken är långt ifrån någon lösning. Och fast vetenskapen gör framsteg, är människan fortfarande densamma, och vi varken vill eller kan använda vårt stora kunnande till mänsklighetens bästa. Ett exempel på detta är att vi satsar stora summor på upprustning hellre än på bekämpande av svält.
Trots detta har det under den moderna eran, alltså den där de flesta av oss är uppvuxna, funnits en stark tro, ja, rent av en övertro, på vetenskapens och förnuftets välsignelser. Det har inte funnits något som inte människan har kunnat klara av, eller åtminstone i framtiden skulle komma att klara av, bara förnuftet skulle få regera på känslans bekostnad. Detta gjorde att gamla religiösa föreställningar avfärdades som vidskepelse.
Men människan har en andlig dimension, som gör att hon behöver något att tro på. Om hon inte kan tro på Gud, söker hon något eller någon annan att tro på. I en del fall ledde detta till ett slags dyrkan av förnuftet, men i andra fall till personkulter kring exempelvis Hitler, Stalin, Mao eller Kim Il Sung – med kända destruktiva följder.
Den moderna tiden har i västerlandet glidit över i vad som kallas postmodernism, alltså en reaktion på överslagen i modernismen. Förnuftet är inte längre allenarådande, utan det är helt acceptabelt att ha en tro. Men utmärkande för en postmodern tro är att den är ett slags smörgåsbord, där man plockar lite härifrån och lite därifrån och sätter ihop en egen mix enligt hur det känns bra.
I och för sig finns det ingen orsak att förbjuda detta. Var och en har i vårt samhälle (om än inte i alla samhällen) rätt att tro precis hur man vill – eller för den delen låta bli att tro. Men det finns gränser också för detta. Det är t.ex. inte acceptabelt att skada någon genom sin tro, så om någon vill uppväcka någon gammal kult med människooffer, så är det inte tillåtet. Bara som information, alltså.
Ett mindre extremt exempel på sådant som inte är acceptabelt är att ge sin egen trosmix ett namn som egentligen betyder något annat. Den som tror på själavandring kan inte kalla sin tro för kristendom, eftersom den idén inte finns bland accepterade kristna tankar. Tro på själavandring får man alltså, om man vill, men att kalla den tron för kristendom, stalinism eller asatro går inte för sig, eftersom dessa begrepp betyder något annat.
Den modernistiska rationalismen lever kvar inom postmodernismen också, men är nu uppluckrad av en emotionell, eller om man så vill andlig, dimension. Och det är bra. När någon på matematiktimmarna i skolan besvarade en fråga med att säga att den trodde att svaret var det och det, sade vår lärare ofelbart: ”I kyrkan ska man tro, här ska man veta!” Detta var ett modernistiskt synsätt; nu har vi insett att båda delarna behövs.
Men emellanåt krävs också en tro på någonting irrationellt. Allt kan inte förklaras med förnuftet. Detta tar Paulus upp i dagens andra läsning från 1Kor.
De tidiga kristna levde i spänningsfältet mellan judendomen och den grekisk-romerska hedendomen. Med sin förkunnelse av den korsfäste Kristus som världens Frälsare och försonare passade de inte in i någotdera lägret. Tanken på en avrättad gud var en dårskap för hedningarna, medan judarna såg den som någonting avskyvärt som blev en stötesten för dem. Ändå var Kristi försoningsdöd på korset central för den kristna tron ända från början, och är det än idag. Utan denna icke-rationella tanke, denna stötesten också för många modernister, vore inte kristendomen längre kristendom. Precis som tanken på själavandring inte är kristen fast den skulle placeras i en i övrigt kristen helhet, är en tankehelhet inte kristen om denna mest centrala del saknas – Guds kärlek och nåd som tar sig uttryck i Kristi offer på korset för vår skull.
Visdom som låter som dårskap är alltså bättre än dårskap som låter vis.
Hur skall vi då kunna finna visheten?
Så här efter presidentvalet kommer jag att tänka på vad en tidigare president, J. K. Paasikivi, sade, nämligen ”Kaiken viisauden alku on tosiasiain tunnustaminen” (all vishets begynnelse är erkännandet av fakta). Under Paasikivis presidentperiod (1946-56) handlade det förstås till stor del om förhållandet till Sovjetunionen, som Finland måste skapa goda relationer till trots bitterheten efter två förlorade krig och massiva förluster av territorium. Men att erkännandet av fakta är vishetens begynnelse är nog en sanning också på ett allmännare plan.
Det intressanta är att det i Skriften finns ett liknande uttalande: Att frukta Herren är vishetens begynnelse (Ps 111:10; jfr Ords 1:7). Om vi kombinerar dessa påståenden om vilken vishetens begynnelse är, kommer vi till följande: Att frukta Herren är att erkänna fakta. Och det stämmer, skulle jag påstå.
Att frukta Herren, eller för att använda den äldre termen gudsfruktan, handlar inte om skräck och fasa, utan om respekt. Vi får respektera Gud för det han är och gör för oss, men också för det som han kunde göra åt oss om vi förtjänar det. Gudsfruktan i denna betydelse blir en form av respekten för överheten. Överheten är satt att göra vårt samhälle så gott som möjligt, men detta innebär också att de som skadar samhället måste förhindras att göra det, och då kommer straff in i bilden. Ingen vill väl bestraffa någon annan, men ibland har myndigheterna den obehagliga plikten att göra det för det allmänna bästa.
Och att Gud har en föräldraposition i förhållande till oss, sina barn, gör att han – förutom att han älskar oss – ibland är tvungen att försöka få oss på rätta vägar igen. Både med käpp och med morot, för att använda den bilden.
Men när vi erkänner fakta och fruktar, respekterar och älskar Gud, då har vi nått vishetens begynnelse. Vi har kanske inte nått ända fram då ännu, men det är i alla fall en början.