2. sunnuntai ennen paastonaikaa, Luuk. 8:4 – 15, Martin Fagerudd

Det är vanligt med reseberättelser i Lukas evangelium. Jesus gör en första arbetsresa till städer och byar i Galileen och till en del på östra stranden av Galileiska sjön, då han förkunnar budskapet om Guds rike. Som inledning på resan berättar Jesus en liknelse om sådden. Med liknelsen berättar Jesus vad han väntar sig av arbetsresan.
Först kan jag säga, att temat för liknelsen är verkligen välvalt och träffande fastän det inte är unikt. Att det förekommer många svårigheter med sådden beror på arbetssättet. Man sådde först och plöjde sen. Man sådde vart som helst, både på vägen och bland tistel. Först när man plöjde fick man reda på att man sått på berggrund.
Arbetssättet ger en orimligt stor förlustprocent. Ingen klok jordbrukare slösar så med sitt utsäde, men ändå kan sådden ge god skörd. Den goda skörden känns säkert som ett under, men den är också fullt möjlig.
Det är enda gången som Jesus ger en förklaring till en liknelse. Han använder en allegorisk förklaring, precis som man gjorde i den tidiga kristendomen och ännu långt in i vår tid. I en allegorisk förklaring har varje element i liknelsen en motsvarighet i det verkliga livet, fastän liknelsen har bara en poäng. Endast en gång har den två poänger i liknelsen om den förlorade sonen.
Liknelsen berättar om Guds rike, och hur Gud arbetar. Han arbetar genom att sända ut sitt Ord i världen. Utan att först göra marknads-undersökningar, gallupar eller kundundersökningar, sänder han ut sitt Ord. Han går direkt in på jobbet. Det enda han vill är att människor skall få höra hans Ord. Därför slösar han med sitt Ord så att han inte bryr sig om vart det faller. Huvudsaken är att det sänds ut.
Han sår ut sitt Ord genom sin Son, som inleder sin första arbetsresa för att berätta vad Ordet handlar om. Redan på förhand vet Jesus hur det kommer att tas emot. Människor reagerar på Ordet på olika sätt, när Jesus kommer till människorna med Ordet. Ordet är ett budskap från Gud. Han väntar att människan lyssnar eftersom han uppmanar att höra, så som också profeterna gjorde.
Människan försöker i sin egen situation förstå vad han vill säga med liknelsen. Det är inte lätt. Inte ens hans egna lärjungar förstår utan att förklara. Även efter det har de svårigheter.
Vi har nog en fördel jämfört med lärjungarna. När vi läser Lukas evangelium, om och om igen, har vi möjligheter att upptäcka nytt.
Evangeliet är först en berättelse om hur Jesus kallar sina efterföljare, vad han gör och undervisar sina lärjungar. Först efter att Jesus uppstått från de döda och undervisat dem börjar Skriftens budskap bli gå upp för dem. Då blir de apostlar med ett uppdrag från Gud.
Jag har tidigare berättat att en del bibelforskare karaktäriserar evangelierna som biografier om Jesus, vilka har samma form som skrifterna om antikens filosofskolor. Dessa berättar om filosofens arbete, det centrala i dennes undervisning, om dennes livsöde, samt hur filosofen får lärjungar.
Lukas är enda som berättar Jesu fullkomliga historia, börjande med hur Jesus kallar sina lärjungar, hur han förkunnar Ordet och hur lärjungarna fortsätter sin Mästares arbete. I evangeliet förkunnar Jesus Ordet. I Apostlagärningarna är Jesus själv Ordet som förkunnas i apostlarnas predikan.
Den röda tråden i Apostlagärningarnas handlar om att Gud sänder ut Ordet i världen genom apostlarna. De är inte ensamma utan Gud leder deras arbete på många olika sätt. Det märker man i det att Gud bereder dem tillfällena att predika.
Det centrala i apostlarnas predikan är att uppmana människor till omvändelse. Man kunde tänka att de uppmanar till omvändelse till Jesus, som vi har hört av många av vår tids predikanter. Det gör de inte. I varje predikan av en apostel ingår nog en Jesuspredikan som innehåller det centrala i Jesu liv. Jesuspredikan mynnar varje gång ut i att Jesus led, dog och uppväcktes från de döda. Apostlarna att Bibeln vittnar om det samt att de själva är ögonvittnen till hans uppståndelse. De har själva sett den Uppståndne med sina egna ögon.
Apostlarna talar inte om omvändelse till Kristus. De talar om omvändelse till Gud. Och de motiverar detta varje gång med Jesuspredikan och med Bibelcitat. Varför gör de på detta sätt?
Grundtanken i deras resonemang är, som Apostlagärningarna själv nämner på ett par ställen, att människan har misstagit sig på Gud. Hur har människan misstagit sig på Gud?
Vi kommer ihåg att de judiska ledarna tillfångatog Jesus och dömde honom till döden fastän han var oskyldig. De trodde ju att han var en falsk profet. Att Jesus var oskyldig ser vi det att Gud upphävde hans dödsdom och väckte honom från de döda. Gud visade själv att Jesus arbetade på Guds uppdrag. Om Guds utvalda folk har misstagit sig på Gud så hur är det då med alla andra folk?
På ett ställe berättar Apostlagärningarna att Paulus besökte Aten, som var centrum för visdomen och vetenskapen under antiken. I NT representerar annars grekerna också alla andra folk.
När Paulus kommer till Aten besöker han Areopagen, som är ett torg. Där brukade många filosofer diskutera alla slags filosofiska och religiösa ämnen. Där ser Paulus också en mängd statyer av olika gudar.
För länge sedan hade grekerna endast en gud. Efter erövringar av grannländerna tillfördes de erövrade folkens gudar till ett grekiskt pantheon som är templet för alla gudar. Grekerna hade glömt att Gud är en, som deras pantheon visar. Grekerna hade också misstagit sig på Gud. Om grekerna som representerar alla folk i NT så betyder det sist och slutligen att alla människor misstagit sig på Gud.
Det är just det här som Gud vill rätta till så fort som möjligt. När han sänder Jesus, så sänder han samtidigt Ordet. När han sänder Ordet om vad hans Son gjort så menar han att man det finns förutsättningar att inte missta sig på Gud längre. Liknelsen om sådden fortsätter i oss, som är Guds barn och Jesu lärjungar.