2. sunnuntai helluntaista, Luk. 12:13-21, Martin Fagerudd

Arvsskifte kan ibland vara orsak till svåra konflikter nära släktingar emellan. I sådana situationer väcks våra inneboende negativa känslor snabbt. Vi blir personligen lätt djupt sårade och liksom vår rättskänsla.
En man hade av allt att döma råkat ut för det, eftersom han säger till Jesus från folkhopen ’Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig’. Mannen kallar Jesus för Mästare, vilket betyder lärare. En lärare på Jesu tid skulle vara kunnig i både juridik och teologi. Jesus är inte alls villig att sätta sig in i ett sådant problem. Han avvisar frågan med att säga ’Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?’
Fallet förblir okänt liksom resultatet, eftersom Jesus inte alls vill behandla det. Men Jesus svarar nog mannen mer än med det han sade. Han säger det med en liknelse.
En man hade fått en lyckad skörd och vill bygga större lador. När man betraktar mannen i liknelsen, märker man att allting kretsar runt det egna jaget. Han har ingen att planera med, varken med Gud eller med någon människa. När människan bara samlar åt sig själv, då försummar hon sig själv. Det är då hon får höra att det hon samlat, får hon inte behålla.
Det är när vi växer upp som vi lär oss vad som är nödvändigt och viktigt, det som vi behöver för att leva. Det känns säkert bra för var och en att få det. Och ibland kanske vi får något litet extra av föräldrarna som vill glädja barnen. Barn förstår inte alltid det här. De kan ta det för givet och tro att det lilla extra måste komma alltid, då när barnet känner det så. Så är det ju förstås inte och människan lär sig i de flesta fall det också, men inte alltid.
Jesus säger att habegäret tar lätt över, eftersom det ofta är viktigare för människan att äga än att älska. Habegäret kan ibland ersätta kärleken eller bristen på den. Hur hemskt är det inte när människan tror det, och att habegäret också kan ersätta tron och hoppet.
Det är här som jag tror att Jesus kommer till liknelsens poäng som är en fråga om vad som är grunden för livet. Han ger sitt svar med hjälp av liknelsen genom en utmanande motfråga till mannen som först ställde frågan om arvsskifte.
Jesu liknelse väcker naturligtvis frågan om kärleken. Det brukar Jesu liknelser göra, liksom frågor om tro och hopp. Jesus frågar med sin liknelse: Älskar du din bror så mycket att du avstår från dina anspråk på ditt rättmätiga arv, fastän din bror inte unnar dig det?
Trevlig fråga. Finns det flere trevliga frågor? Vad skall man svara till det här? En sådan fråga känns som om marken skulle försvinna under fötterna. Vad skulle mannen ha svarat. Jag funderar nog vad jag skulle ha svarat. Var och en kan fundera vad den skulle ha svarat. En sak är alldeles säker: Inget kan ersätta kärleken, inte kan heller ersätta tron och hoppet. Det är de som håller oss upprätta, som hjälper oss att leva.
Grunden för vårt liv beror inte på vad vi har. Det beror på Gud, som älskar oss. Vi har fått var sin del att förvalta. Och det gör vi och gör oss rika inför Gud.
Jesus vill inte något skall komma mellan människan och Gud. Inget får skilja oss från Guds kärlek, och att få erfara hans godhet och ledning i livet. Allt som är mindre än kärlek, tro, hopp är för litet och duger inte. Det är bättre att älska än att äga.