2. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 21:15-19, Martin Fagerudd

Ordet herde används inte mera. Det är föråldrat. Ordet används bara i kyrkan, men det finns i Bibeln och betyder både andlig och världslig ledare. Både biskopar, kyrkoherdar och pastorer har alltid kallats för herdar. Det är just dessa herdar som Jesus ställer frågan, som han ställer Petrus: Älskar du mig? Jesus kallar Petrus tillbaka i tjänst och ger honom tre uppgifter. Petrus skall föra Jesu hjord på bete och ge den näring, samt vara en herde för den. Sedan skall herden Petrus också själv följa Jesus. När en herde älskar sin församling, så tar han eller hon hand om den. När herden gör det, så följer han eller hon Jesus, oberoende vart den vägen för.
Ledarskapet är ett universellt fenomen. En ledare är oftats en person. Men också ett beslutande organ kan vara en ledare. Det är viktigt att kunna skilja mellan person och organ. De har olika slag av ledaruppgifter.
I höst väljer vi församlingens högsta beslutande organ, församlingsråd eller kyrkofullmäktige. De här organen har ett allmänt ledaransvar i församlingen. De leder församlingens andliga liv, så att det finns förutsättningar för församlingsverksamheten. De skall se till att församlingen har pengar, utrymmen och personal. Dessutom ställer de upp mål för församlingsverksamheten.
Församlingsråd och kyrkofullmäktige brukar jämföras med apostlarnas och de äldstes råd i Apg 15. Det är ett speciellt råd. Det är samtidigt ett församlingsorgan, men också ett allmänkyrkligt organ som besluter i lärofrågor. Det får inte enskilda församlingar göra. Biskopsmötet behandlar hos oss lärofrågor och kyrkomötet gör de slutliga besluten för hela kyrkan.
Petrus och hans församling bestod av två grupper, av apostlarna och av de äldste. Apostlarna skötte undervisnings- och förkunnelsearbete, men tillsammans med de äldste gör apostlarna viktiga beslut som har följder för hela kyrkan i alla tider.
Vid ett tillfälle blir de äldste och apostlarna tvugna att avgöra en kvistig fråga. Petrus berättar om en romersk officer Cornelius som han träffat och som han döpt. Dessutom hade Petrus gästat Cornelius hem ett par dagar.
Det var för att Petrus hade döpt Cornelius och gästat hans hem som de allra konservativaste bröderna i församlingen anklagar Petrus för att ha levt som en hedning. Att anklaga en jude för att leva som en hedning är den värsta skymfen. Dessutom kräver dessa konservativaste bröder att hedningarna först måste bli judar förrän de kan bli kristna.
Det var säkert någon av de konservativaste bröderna som lyfte ärendet på bordet. Han fungerade samtidigt som föredragande enligt den gamla judiska rättspraxisen. Han har också ett beslutsförslag: Hedningarna måste först bli judar förrän de kan bli kristna. Föredragande ansåg att man först måste hålla lagen förrän man kan bli kristen.
Ärendet leder till en häftig debatt, från vilken det inte fattades dramatiska element. Man talar rent ut. Lukas som berättar om mötet, har finkänsligt lämnat bort det mesta av talens innehåll, från vilka det säkert inte fattades hårda beskyllningar och förolämpningar. Den tiden var mötena inte lika bildade som på vår tid.
I enlighet med den antika stilen, finns det alltid talturer som för debatten mot ett gemensamt beslut som alla kan omfatta. När man får tala rent ut är det lättare att finna gemensamma lösningar. Både Petrus och Jakob håller var sitt tal som bidrar till ett god behandling av saken och leder till ett gott beslut, som gagnar hela kyrkan. Mötet i Apg har ofta kallats för Apostlamötet eller Det Första Kyrkomötet. Det Första Kyrkomötet besluter att hedningarna inte behöver bli judar först för att sedan bli kristna. Ingen behöver bli något annat först för att bli kristen sedan. Det avgörande är som också Petus hänvisar till är andens gåva, eller tron och dopet.
På det här viset beskriver Apostlagärningarna apostlarnas och de äldstes gemensamma mötes-ledarskap. Det ser ut att fungera. Men den fungerar inte för att de skulle vara bättre ledare än alla andra. Det är ju inte människan som leder kyrkan. Apostlarnas och de äldstes möte fungerar för att de vet att det är inte ytterst de som leder. Hela tiden finns i bakgrunden tilliten till, att det är Jesu ande som Gud skänkt församlingen, som leder församlingen till att göra uppbyggliga beslut, som gagnar hela kyrkan. Det är ju Jesus Kristus som är kyrkokroppens huvud.
Det där beslutet gjordes i Jerusalem för länge sedan. Det gäller ännu. Men Jerusalem är inte mera den enda platsen där kyrkans viktigaste beslut görs. En del görs i Vatikanen i Rom, en del i Konstantinopel eller Istanbul, en del på kyrkornas världsrådsmöte, och en del görs på vårt kyrkomöte i Åbo varje år. Men de viktigaste besluten för var och en av oss här på vår egen ort, görs i vår egen församling som också är Kristi församling, där Kristus är huvudet. Utan Jesu hjälp blir det inte till någonting. Han är vår obestridliga ledare.