20. sunnuntai helluntaista, Joh. 7:40-52, Martin Fagerudd

Jag fick för en tid sedan en fråga på basen av en predikan jag lade fram på Predikantbloggen. Frågan löd: ”Varför är det skapade försett med så mycket av både fysiska och moraliska tillverkningsfel att det hela tiden måste lappas på?”
Jag tackade för frågan, som är intressant. Problemet i frågan som kommentatorn lade fram handlade om det bekanta Teodicé-problemet. Det handlar om att, ”hur kan Gud som är allsmäktig och god tillåta det onda i världen?” Det är fortfarande ett olöst problem. Flere försök har gjorts, även jag bidrar med ett idag.
Problemet är alltid aktuellt, eftersom världen är fylld av kontraster och motsatser. Tänk nu bara på hur vår dag kan vara samtidigt fylld både av skratt och gråt. Det finns både gott och ont, liksom hat och kärlek. Hatet och kärleken är varandras motsatser, men som känslor är de inte långt ifrån varandra. De är båda djupa och omvälvande känslor, på samma sätt som sorg och glädje.
Johannes berättar att människor reagerar på olika sätt när de hör Jesus predika. En del tyckte att han var Profeten, andra Messias och andra tvivlade på att det kom något gott från Galiléen.
Nikodemos som var rådsmedlem sade att inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör. Översterprästerna svarade Nikodemos Är kanske du också från Galiléen? De menade, att håll mun eller vill du räknas till dem som inte räknas för något?
Nikodemos höll på att få stämpeln på sig som gudlös oliktänkare. Men han ville bara vara rättvis mot Jesus och dömde honom inte utan att undersöka vad han gick för.
Det är ganska vanligt att få stämpeln som opålitlig om man har avvikande åsikt. När man väl fått den stämpeln så blir man inte bara kritiserad för sina åsikter, utan lätt också nedvärderad, så att även det goda man gör får negativt förtecken. I dess värsta form berättigar det till att förinta en sådan människa som fått en stämpel. Det finns skräckexempel på det från vår närhistoria. Det är upprörande med allt det negativa, onda, söndriga och eländiga. Men sådan här är världen, oberoende av våra förklaringar.
Vi kan märka att Bibeln många gånger förklarar människors olyckor, sjukdomar och tillkortakommanden bero på deras eller deras föräldrars synder. Visst kan man också i församlingen säga, att allt är kyrkoherdens fel eller allt är de förtroendvaldas fel eller allt är personalens fel. Det är förstås en mycket enkel väg, men jag tror inte att någon tror att världen är så enkel.
Motsatser hittar vi ju också i vår värld som kan beskrivas med bekanta religiösa begrepp så som tro och otro. De är likadana som motsatsparen jag tidigare nämnde. Otron är ett ställningstagande emot tron, som är ett ställningstagande för Gud.
Ett positivt ställningstagande för tron bevittnar vi idag, när vi välsignar våra nya och goda medarbetare Solveig, Alexandra och Beatrice till sina uppgifter. De bekänner sin tro tillsammans med hela församlingen. Förutom att vi bekänner vår tro på Faderns, Sonen och den heliga Anden, så bekänner vi vår tro på kyrkan i samband med den heliga Anden. Det är just där vi utrycker vår goda avsikt att arbeta för församlingen, stöda våra kamrater, alla som hör till vår församling och alla som vi möter. Vi gör det för att Gud är god och att han tar hand om oss. Han sände Jesus Kristus som visade att Gud inte vill att någon skall gå under, utan ha evigt liv. Och som hjälp till detta har vi fått kyrkans och församlingens gemenskap, så att vi inte är ensamma.
Jag gör också ett försök att förklara varför Gud som är allsmäktig och rättvis tillåter så mycket ont i världen. Jag påstår inte att jag har det slutgiltiga svaret. Ingen människa kan besitta hela sanningen. Men vi vet att Gud ger det slutliga svaret.
Gud skapade världen god, men inte perfekt eller felfri. I en perfekt värld behöver man inte någonting. Jag behöver ingen. Ingen behöver mig eller någon annan gemenskap. Allra minst med Gud. Fast det har många redan framgångsrikt lyckats med.
När skapelsen är god, och inte perfekt, så ger det utrymme också för den söndriga världen; det onda, det som är fel och det ofullkomliga. Det ondas ursprung förklaras inte på något sätt i bibeln. Det bara finns här.
Den goda skapelsen ger utrymme för tro, hopp och kärlek. Sedan finns det också ett ”men” med tron, hoppet och kärleken. De blir verklighet först genom frivillighet, för ingen kan tvinga sig att älska, tro eller hoppas. Gud vill ha frivillighet, och därför skapade han oss med en fri vilja. Det är tydligt att han avskräcktes av alternativet med ”den perfekta människan”. Det berättar också något om Gud. Han tillåter brister och skavanker hos oss, sina barn, som han älskar villkorslöst, och väntar att vi skall älska honom med hela vårt väsen och vår nästa som oss själva.
Begreppet teodicé har sitt ursprung i två ord som betyder Guds rättvisa. Guds rättvisa kräver att han dömer det onda, även oss. Eftersom det nu är tydligt, med allt det onda i världen, att Gud inte verkar i enlighet med sin rättvisa, betyder det att han istället verkar med en annan princip.
Gud verkar istället i enlighet med sin godhet som med Bibelns ord kallas för rättfärdighet. Hans godhet eller rättfärdighet kommer fram i att han räcker oss en hjälpande hand i Jesus Kristus. I Jesus sänder han ut budskapet, att hans rike är nära, men att han har uppskjutit domen så att även det mest hopplösa fallet i världen får en chans. När Gud avhåller sig från att döma så ger han utrymme för sin nåd, som är Bibelns ord för kärlek.
Guds rättfärdighet är det som gör det möjligt för oss att frivilligt gå in i arbetet för Guds rike, liksom våra nya medarbetare också har gjort. I det arbetet får vi göra gott på samma sätt som Gud, när han skapade världen och oss och när han ständigt håller allt vid liv. Med Guds hjälp finns det en möjlighet för oss alla att ständigt växa, mogna och förkovra oss som medarbetare i Guds rike.