För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.
Det brukar berättas historier om brandchefer som blir arga då någon annan har hunnit släcka eldsvådan innan brandkåren hinner fram: stött över att inte behövas muttrar brandchefen ”släckt på fel sätt”, eller på finska ”väärin sammutettu”.
På samma sätt kan man beskriva fariséernas reaktion på att Jesus gett synen åt en blind man: mannen är botad på fel sätt – och av fel person. Fariséerna hävdar att de inte känner varifrån Jesus kommer, men de påstår samtidigt att de med säkerhet vet att han är en syndare.
Mannen som fått sin syn tillbaka vänder deras argumentation mot dem själva: de säger att de inte känner Jesus, ändå är det just Jesus som har gjort ett under i Guds namn. Hur kan då fariséerna påstå sig veta vad som är Guds vilja och vem som är ett sant Guds barn?
Mannen säger emellertid också någonting som vi behöver ifrågasätta. Han säger ”Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom.” Jag tror inte att Jesus skulle ha uttryckt sig så. Vi kan t.ex. tänka på liknelsen om fariséen och tullinrivaren som gick till templet för att be: fariséen ställde sig längst fram och skröt högljutt över sin fromhet och sin höga moral, medan tullindrivaren stod längst bak vid dörren och bara slog sig för bröstet och sa: ”Herre, förbarma dig över mig, arma syndare.” Jesus poäng är uttryckligen att Gud lyssnar till syndare – mycket hellre än till egenrättfärdiga hycklare.
Det är alltså just som syndare, som ofullkomliga människor, som vi får vända oss till Gud i bön om hjälp. Då vi inom kort ställer oss upp för att stämma in i kyrkans tro, då säger vi samtidigt någonting om oss själva. Då vi bekänner att Gud är skaparen av himmel och jord, då erkänner vi samtidigt att det inte är vi och inte ens mänskligheten som helhet, som är upphovet till den värld vi får leva i. I trosbekännelsens första del flyttar vi fokus och centrum från oss själva till Gud, som är alla goda gåvors givare.
När vi för det andra bekänner vår tro på Jesus Kristus, då erkänner vi samtidigt att vi inte av egen kraft kan öppna dörren till Gud och Guds rike. Vår trosbekännelse är därmed samtidigt en bekännelse av vår egen ofullkomlighet och vårt totala beroende av Guds hjälp.
Då vi för det tredje bekänner att den heliga Anden föder kyrkan och upprättar gemenskapen oss människor emellan, då erkänner vi samtidigt att vi inte av egen kraft kan åstadkomma vare sig kristen gemenskap, syndernas förlåtelse eller ett evigt liv.
I dagens text möter vi otron i form av fariséernas avvisande av Jesus. Det är emellertid slående, att evangelierna ofta också understryker lärjungarnas otro och deras svårigheter att förstå vad Jesus riktigt menade. Till och med i versen strax innan Jesus ger sin Missionsbefallning står det att många av lärjungarna tvivlade. Dessutom berättas det om hur lärjungarna svek Jesus då han skulle ha behövt deras stöd allra mest: de somnade i Getsemane, de flydde då han fängslades, och deras blivande ledare Petrus förnekade Jesus tre gånger.
Trots dessa tvivel, och trots dessa svårigheter att tro, och trots dessa svek, så fick lärjungarna förtroendet att föra ut evangeliet. Det låter som om Jesus hade slarvat med rekryteringen: så här värdelösa lärjungar kan man väl inte anförtro ett så stort och så svårt uppdrag åt?
Men här döljer sig en livserfarenhet som jag tror att vi alla kan inse: bara den som är beredd att erkänna sina misstag, be om förlåtelse för dem, och lära sig av sina misstag kan växa som människa och som kristen. Fariséerna, så som de beskrivs i evangelierna, insåg inte sina egna fel. Därigenom visade de, att de inte hade kontakt med sina egna känslor, med sina handlingar och deras konsekvenser för människorna i deras omvärld.
Mannen som fått sin syn säger åt Jesus: jag vill tro. Formuleringen är intressant, tycker jag. Att vara kristen är att vilja tro; att sträcka sig mot tron, att växa i riktning mot tron – utan att någonsin uppnå en visshet som inte skulle kunna rubbas.
Jag tycker vi kunde jämföra med Mose och hans vandring mot det förlovade landet. Eftersom han inte lyckats hålla folket borta från avgudadyrkan får han höra att varken han, eller någon annan av de som lämnade Egypten, skall få komma in i det förlovade landet. Ändå fortsätter Mose att gå, och han gör det fastän många i folket klagar, och t.o.m. hellre vill återvända till slaveriet, eftersom de är rädda för att gå under i öknen.
Tron kan jämföras med Moses envisa vandring: vi når aldrig ända fram, vi måste ständigt kämpa mot tvivlets frågor – men ändå ger vi inte upp. Tron är tvivlets tvilling, för att anknyta till Thomas tvivlaren, som också kallades Tvillingen. Thomas kunde inte tro, innan han fick stoppa sina fingrar i hålen i Jesu kropp. Då han fick göra det här, och sedan bekände sin tro, sade Jesus: du tror för att du ser, saliga de som inte ser, och ändå tror.
Här finns en intressant koppling till dagens text. Mannen som vill tro ber att Jesus skall visa honom Människosonen: Jesus svarar då: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då bekänner mannen sin tro, precis som Thomas.
Men hur är det med oss, vi som inte ser Jesus på samma sätt som Thomas och mannen i dagens text kunde göra? Vi som vill tro, men som många gånger har så svårt att helt lita på Gud och Guds omsorg.
Det är svårt att tro på en god Gud, då vi läser om krigshandlingarna i Syrien och Irak, och då vi läser om hur Ebolasmittan sprider sig eller om hur tusentals människor flyr från Afrika under livsfarliga omständigheter i hopp om att få en bättre framtid i Europa.
Kanske berättelsen om hur Jesus ger en blind man synen kan ge oss några ledtrådar. Mannen hade en önskan som mänskligt sett var hopplös: för honom var det omöjligt att få förmågan att se, men för Gud är allting möjligt. Är det kanske så, att också vi behöver be om att våra ögon skulle öppnas, så att vi blir bättre på att upptäcka Jesus i våra medmänniskor och i vår värld? Är det kanske också så, att vi inte bara passivt kan sitta och vänta på att Gud skall gripa in? Är det i själva verket så, att Gud redan har gripit in genom sin son Jesus Kristus, och nu väntar på att vi skall ställa oss i hans tjänst, för att den framtid som vi vill tro på skall bli verklighet?
Jag vill tro, sade mannen. Jag vill, liksom han, att det jag tror och hoppas på skall bli verklighet: en tryggare, mer rättvis värld. Men tro är inte bara ett passivt tillstånd; tro är en livsinriktning och ett handlingsprogram. Lärjungarna tvivlade, men ändå gav de sig i väg. Vi kan inte vänta på den totala vissheten, innan vi agerar. I så fall blir ingenting gjort.
Jesus öppnade inte bara mannens ögon, han öppnade också för honom en väg till tron. Vi får be om att Jesus även skall öppna en väg för oss till denna samma tro, som i sin tur bär frukt i form av hopp och ett liv präglat av Guds kärlek.