20. sunnuntai helluntaista, Mark.2:1-12, Martin Fagerudd

Vi behöver tro i livets alla skeden. Vi behöver tro på oss själva när vi växer upp, när vi blir vuxna och när vi söker vår livsuppgift. Vi vet säkert hur det känns när självförtroendet brister. Otaliga unga plågas av det. Inte undra på att många söker välbefinnande, även på konstgjord och ibland på livsfarlig väg, i droger, alkohol och allt annat som för en stund hjälper att fly den hårda verkligheten. Vi behöver också kunna tro på eller lita på andra människor, på dem som står oss närmast i vardag, arbete och liv, och vi vet hur det kan kännas att bli sviken.
När vi talar om tro på kristet vis, så är det likadant som att lita på en medmänniska. Att kunna lita på en medmänniska är ett fenomen som funnits lika länge som människan själv. Att tro på gudar är också ett fenomen funnits lika länge som människan. Men i kristen mening handlar det om att tro på den Guden som som håller sitt löfte och som uppväcker från de döda. Den tron har inte funnits alltid och den tron har också en början.
Den börjar med Abraham som levde för nästan fyratusen år sedan. Han omnämns i en av bibelläsningarna idag. Han är annars den första människa som kallas för rättfärdig. Det betyder att Gud accepterade honom för att han trodde. Det speciella med Abrahams tro var att han var den första som levde av tro.
Liksom alltid så kommer Guds ord plötsligt också till Abraham, som får uppmaningen att lämna sitt land, sin släkt och allt, och gå till det land som Gud skall visa honom. Gud lovar att göra honom till ett stort folk. Sedan får Abraham det mest speciella löftet av Gud. Gud lovar att välsigna dem som välsignar Abraham, och den som förolämpar Abraham skall Gud förbanna. Abraham måste ha kännt sig alldeles speciell och utvald. Ingen annan har fått ett sådant löfte som han, varken före eller efter.
Hur skall Abraham bevisa för andra människor att just han är speciell? Han är ensam i sin tro, för ingen annan har fått en sådan tro. Han kunde varken dela den eller tala om den för någon annan – annat än med sina efterkommande – som inte fanns då.
Men Abraham blir inte egoistisk i sin tro så att han skulle tala om för människorna, hur det går för dem som välsignar eller förolämpar honom. Förutom att Abraham är ensam i sin tro, så är han den enda som har verkligen en privat tro. Ingen annan, varken före eller efter honom, har någonsin varit i en sådan situation.
Abraham behöver aldrig visa hur löftet om välsignelse fungerar. Det tar Gud hand om. Det sker bara vid ett tillfälle i Egypten, där Herren låter svåra plågor drabba farao och hans hov, för att farao tagit Sara till sin hustru. Abraham hade inte vågat berätta för farao att Sara är hans hustru, utan kallat henne för syster. Men eftersom farao kan addera ihop två och två, så kallar han Abraham till sig, sänder i väg honom med sin hustru och hela deras egendom.
De som bär den lame mannen har en likadan tro som Abraham, när de bryter upp taket på Jesu hem för att få hjälp åt sin vän. Jesus hade kommit hem efter en predikoresa. Ryktet om hans hemkomst spreds fort, och vips var där mycket folk som samlades vid hans dörr och han predikade för dem där. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
GT säger att det är bara Gud som förlåter synder. Tecknet på förlåtelse var att man gick till templet och offrade något. De fattigare offrade kanske en duva, och de som var förmögnare offrade ett lamm. När man gjort det, så hade man fått förlåtelse. De skriftlärda irriterade sig över att att Jesus kringgick det här i sitt förlåtande. Jesus vet också att de tänker, att han jämställer sig med Gud genom att förlåta.
Det centrala i vår tro på Gud är att vi tror att Gud uppväcker de döda. Han skapar nytt liv och visar att vi inte behöver bli kvar i det gamla. Sådan är förlåtelsen, därför behöver vi den ofta. Den hjälper oss framåt och befriar oss, så att vi kan gå vidare med vårt liv. Just det gör Jesus för alla han möter, som behöver det för att kunna leva. Förlåtelsen befriar oss från det som binder och hindrar oss från att leva.
Därför säger Jesus också till den lame – ”stig upp, tag din bädd och gå hem.” Det är klart att de som hör Jesus blir häpna, för de visste inte att människan fått en sdåan makt att förlåta. Men nu förstår de att det skett just i Jesus, liksom också att den lame blivit frisk just med Jesu hjälp. Därför tackar de Gud. Det är Jesus, som fullbordar de tro som fick sin början i Abraham. Det är den tron som litar på att Gud håller vad han lovar. Det är den tron i vilken vi får Guds förlåtelse, för Jesu lidandes och döds skull, liksom vi får det eviga livet för hans uppståndelses skull.
Vi är på något sätt i bättre positon än Abraham, för han fick aldrig höra om Jesu uppståndelse, som vi har fått. Men det är just därför vet vi att det Gud lovade Abraham är sant, liksom förstås Abraham visste, eftersom han trodde. I tron har vi fått en välsignelse, som ingen kan ta ifrån oss, och som försäkrar att vi verkligen är Guds barn.