23. sunnuntai helluntaista, Matt. 18: 23-35, Martin Fagerudd

När Sydafrika år 1994 övergick från apartheid till demokrati, skulle man tycka att det kunde ha lett till en fruktansvärd hämndspiral. Hundra år av inte bara rasåtskillnad utan också mord, tortyr, grundlösa arresteringar och allt annat slags förtryck, bara för att de vita hade ansett sig förmer än de färgade. Så skrev den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu. Han förespråkade inte hämd, inte heller amnesti utan en tredje väg. Han förespråkade försoning och förlåtelse, så att alla kunde komma till tals.
Hans vilja till försoning prövades mest när han samma år ser förödelsen efter folkmordet i Ruanda. Det här känner också vårt folk till, hur det delades i två läger i samband med inbördeskriget. Först inför Vinterkriget 20 år senare, togs det första trevande steget mot försoning och den helandeprocessen fortsätter ännu.
När Desmond Tutu håller ett tal vid ett möte i Ruanda, betonar han hur viktigt det är att försonas, eftersom man annars är inne i en ändlös spiral av hämnd och straff. Han säger att det inte finns någon framtid utan förlåtelse.
Jesus menar samma sak i liknelsen om kungen som vill ha redovisning av sina tjänare. Det här är en typisk liknelse om himmelriket, där kungen naturligtvis representerar Gud och tjänaren är vilken människa som helst. Den förste tjänarens skuld är alldeles absurd. En talent är värd 6000 denarer och en denar var ungefär gängse dagslön. Tiotusen talenter motsvarar alltså 60 miljoner denarer och är mera än vad hela befolkningen på Jesu tid kunde förtjäna på under nio liv.
Liknelsens syfte är att visa kungens stora godhet mot tjänaren. Samtidigt visar liknelsen att människan aldrig på något sätt kan betala tillbaka Guds godhet. Guds godhet är samma sak som nåd, som inte kan förtjänas.
Bakgrunden till liknelsen som Jesus berättar är en fråga som Petrus ställer. Petrus frågar Jesus hur mycket man är tvungen att förlåta en broder, som gör orätt. När Petrus ställer sin fråga tänker han att han är barmhärtig nog, om han förlåter sju gånger, men hans bedömning är förutfattad. När Jesus säger sjuttiosju gånger, så förstår Petrus att hans föreslagna goda vilja inte räcker till. Man kan ana sig till att andra lärjungarna drog på smilbanden.
När Jesus berättar den andra delen av liknelsen kommer det nya synvinklar fram, när tjänaren som fått mycket förlåtet, ser sin medtjänare som är skuld honom bara hundra denarer. Visserligen är det hundra dagslöner och den förste tjänaren kunde inte ha varit alldeles barskrapad om han hade råd att låna hundra denarer åt den andre. Men han är inte villig att förlåta skulden, utan låter slänga honom i fängelset. Kungen får höra om det och resten vet vi redan. Poängen med den senare delen av liknelsen är att lärjungen kan gå miste om nåden. Jesus säger det här alldeles speciellt till Petrus som fått makten att förlåta eller binda människorna vid deras synder.
Den här liknelsen hör till ett längre tal som Jesus håller till sin församling. Talet inleds med lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket. Talet innehåller många angelägna saker som berör församlingslivet. Jesus beskriver bl.a. hur man skall handla när någon broder gör orätt mot en annan. Det handlar egentligen om själavård.
Med liknelserna om himmelriket betonar Jesus olika sidor hos Gud. Idag betonar han Guds barmhärtighet och godhet och menar att det utan förlåtelse inte finns någon framtid. Förlåtelsen befriar och ställer allt till det rätta.
Jesus själv följer en etik som man kunde karaktärisera som den yttersta tidens etik. Det kommer i uttryck på ett ställe i NT när han uppmanar att snabbt försona sig med sin medmänniska om man vet att den har något emot en, och säger att dröj inte med försoningen. Grundtanken till detta är Jesus ord om att Guds rike kommer mycket snart. Då skall man ha allt klart med sin medmänniska, så att det inte blir en sak vid den yttersta domen. Sådana saker som är avklarade tas inte mera upp. Vi vet ju förstås att den yttersta dagen inte kom så snabbt.
Det är bra att människan fått tid. Vi vet ju att försoning mellan två människor kan ta år och ett folks försoning kan ta generationer. Men å andra sidan vet vi att i och med Jesus har den yttersta tiden börjat.
När Gud sände Jesus så gjorde han det för att förlåtelsen och försoningen skulle bli något mycket konkret för oss. Försoningen och förlåtelsen kommer fram i Jesu lidande och död. Det här språket förstår vi bra för att vi kan säga att just i hans konkreta lidande och död ser vi vår försoning och frälsning, därför att lidandet så ofta är människans lott och del och och döden är alltid. När Gud uppväckte Jesus från de döda så visade han också konkret hur försoningen och förlåtelsen leder från döden till livet som inte kan dö. Det är just här som behöver vi tro, så att vi kan förstå det.
Så här berättar Gud vad han vill med vårt liv; att det skall bli likadant som hans liv, det outplånliga livet, som inte kan dö. Det eviga livet är så stort och det är omöjligt att förklara utan Gud. Det är en sak som så stor att bara Gud kan mäta sig med den. Just därför kan jag säga, att det eviga livet är lika stort som Gud och Gud är alltid större än vi kan tänka och känna.