24. sunnuntai helluntaista, Matt. 17:24-27, Martin Fagerudd

Petrus svarar snabbt på fariséernas fråga att Jesus betalar tempelskatt. Tempelskatten är en personskatt som alla 20 år fyllda israeliter skulle betala till templet när de mönstrades. Mönstring gjordes när man undersökte vilka män som var dugliga till militärtjänst. Det kallas nuförtiden i vårt land för uppbåd, men där betalas ingen skatt.
Vid mönstringen betalade alla tempelskatt som lösen för sitt liv, så att ingen olycka skulle drabba dem vid mönstringen. Så motiverar 2 Moseboken det. Pengarna skulle användas till tempel-tjänsten i uppenbarelsetältet, för att israeliterna skall bli ihågkomna av Gud. Där brände prästerna offer för folkets synder.
Det är förstås underligt att fariséerna ställer en sådan fråga till Petrus och att han svarar så snabbt. Ville de kanske snärja honom och var Petrus rädd för detta när han svarar så snabbt?
Det vet vi nu inte, men det intressanta i det hela är diskussionen mellan Jesus och Petrus. Jesus ifrågasätter Petrus svar till fariséerna. Kanske Jesus inte alls hade tänkt betala skatt?
Det som Jesus vill säga ser ut att vara ganska lätt att förstå. Jesus svarar ju helt enkelt ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Men tempelskatten går inte till kejsaren utan till templet. Fariséerna var inte lojala mot kejsaren och därför ville de inte betala skatt. Det är ett tecken på vem man lyder och vad man hör till. Fariséerna är nog lojala mot templet. Dit betalar de sin skatt, men de tvivlar på att Jesus betalar skatt dit.
I diskussionen frågar Jesus av Petrus ”av vilka kräver de jordiska kungarna tull eller skatt, av sina söner eller av andra?” Av Petrus svar drar Jesus slutsatsen att Gud inte kräver skatt av sina barn. Guds barn har skattefrihet.
Jesus säger sedan åt Petrus vad han skall göra och han gör så och betalar tempelskatten för dem båda. Jesus vill nämligen inte att någon skall stöta sig honom och hans lärjungar. Han betalar inte skatten av tvång utan av frivillighet. Han gör det med hänsyn till den sociala omgivning där han lever, fastän han anser att Gud inte kräver skatt av sina barn.
En liknande motivering använder också Paulus i brevet till Romarna ifråga om att äta kött. Där var ju allt kött helgat åt de romerska gudarna, men för att inte stöta sig med de som ansåg att man inte skall äta sådant kött, så avhöll han sig, fast han ansåg att han är fri. Jesus hade också sagt att det inte är det som går in i människan som kan skada henne, utan det som kommer från hjärtat. Därifrån kommer både det onda och det goda.
Behöver alltså Guds barn betala kyrkoskatt? Apostlagärningarna berättar att den första församlingen hade organiserat med sin verksamhetsmedel så att de hade allt gemensamt, eftersom ingen ansåg att det de hade var deras. Ur den gemensamma kassan delade man ut åt alla efter deras behov.
Vi i Finlands kyrka har organiserat det på det viset att man inte ger all sin egendom utan var och en som har inkomst betalar en kyrkoskatt. Den som inte har inkomster behöver inte betala kyrkoskatt. Här i Vanda betalar vi en cent för varje beskattningsbar euro vi har i inkomst. Hur stor kyrkoskatten skall vara är inte en fråga som hör till trons centrum.
Gud kräver ingen skatt av sina barn. Det är inte för Guds skull vi betalar kyrkoskatt. Vi betalar inte heller för vi inte skall stöta oss med våra medmänniskor. Församlingen eller vår kyrka har bestämt att vi skall ha vissa tjänster i församlingarna. Vi betalar för den tjänst som dess innehavare utför. Vi betalar min och mina kollegers lön. Vi betalar för församlingens verksamhet.
Jesus löd samma lagar som alla andra människor, till och med under korsets lag, Men Gud är ändå Gud. Gud gör allt för sin Son och för sina barn. Gud betalar själv tempelskatten för sin Son, det som lagen kräver. Därför får alla Guds barn och Jesu lärjungar alltid önska sig av sin Far de gåvor av som de behöver för sitt liv.