3. sunnuntai ennen paastonaikaa, Matt. 19:27-30, Martin Fagerudd

Jesus stöter på en rik och ung man som ockå vill bli fullkomlig. Han lever rätt och håller buden. Men ändå tycker han att något fattas. Jesus ger honom ett råd, med vars hjälp han kan bli fullkomlig ”gå och sälj allt du har och följ sedan mig. Då får du en skatt i himlen.”
Mannen går sin väg, utan att säga något. Han tänkte att det skulle vara lättare att bli fullkomlig, att köpa eller skaffa sig något. Så gör människan ofta och tänker att det är viktigare att ha än att ge.
Jesus säger ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Trots att lärjungarna levde i fattigdom, precis som Jesus, blir Petrus orolig. Han vet, att åtminstone han inte är fullkomlig. Men han vill bara försäkra sig om att de alla får det som Jesus lovat dem. Petrus och lärjungarna hade hela tiden längtat efter Guds rike, när de lämnade allt och följde Jesus.
Men människor fungerar inte så, att de orka vänta på sin lön. De vill ha sin lön genast, för att man vill leva nu. Det är inte helt oförnuftigt, t.o.m. världens äldsta kollektivavtal, Gamla testamentet, säger att dagslönaren måste få ut sin lön förrän solen går ner.
Människan är lika otålig när det gäller Guds löften och infriande av dem. Å ena sidan är de så stora, att det är svårt att få ett grepp om dem. Och å andra sidan vet man ju inte ens, om Gud finns. Det är förstås en utmärkt ursäkt, genom vilken man slipper hela frågan om Gud.
Petrus hade nog aldrig tänkt att han måste bli fullkomlig för jobbet, som han personligen hade blivit handplockad till. Han var den första som kallades, och han är också den främsta lärjungen genom alla tider. Men ingenstans kan man läsa, att han skulle ha tänkt att han hade större förmåner än någon annan. Ändå varnar Jesus honom för att ta det för självklart att han har en fin position i Guds rike. Det är till Petrus, den förste och främste lärjungen, som Jesus säger många som är först skall bli sist.
Ingen människa är vare sig perfekt eller felfri. I en perfekt värld behöver man ingenting, allra minst Gud. Gud har inte heller skapat någon ”perfekt människa”. Han har en annan strategi med sitt skapelsearbete och det har ett annat syfte.
Eftersom Gud inte skapade någon människa perfekt, så är det något annat som han understryker. Det sägs i skapelseberättelsen, när Gud såg på det han skapat, så fann han det gott. Gud skapade inte en perfekt och felfri värld, utan en god. I det perfekta finns inte utrymme för något. Men det goda ger utrymme för tro, hopp och kärlek.Likaså finns det också utrymme för det onda, det som är fel och det ofullkomliga.
Visst kunde Gud ha skapat allt fullkomligt, eftersom han själv är fullkomlig. Men han gjorde det inte. Han skapade inte heller människan perfekt och felfri, fast han skapade henne till sin avbild. Att människan är Guds avbild betyder, att Gud skapade henne till att avbilda Guds innersta väsen. Guds innersta väsen är kärleken och godheten.
När Gud låter människan vara sin avbild, då ger han utrymme åt människan att vara god. Det är något långt bättre än att vara felfri. Felfrihet väcker inga känslor. Men godheten väcker känslor. Vi vet ju att vi skapade som kännande och tänkande människor, med betoning på kännande.
Gud var inte rädd för att skapa människan så att hon inte kan undvika felsteg och misstag. Därför var han inte heller rädd för att kalla Petrus. Han visste att Petrus varken skulle kunna undvika fel eller misstag. De hörde till Petrus liv, massvis. Gud kallade Petrus för att han skulle göra det goda. För hans del betydde det att fiska människor. Det är kärlek. Det är uttrycket för Guds kärlek. Därför är Petrus jobb inte Petrus förtjänst, utan Guds.
Det som gör Guds värld så spännande och intressant, är att Gud vill att vi som hans avbilder, skall göra det goda, för att avbilda Guds innersta väsen. Vi vet att vi sällan lyckas, oftare nog det motsatta. För det har vi förtjänat straffet. Istället tog Jesus på sig straffet, fast han var oskyldig. Och istället för straffet har vi fått det eviga livets gåva, det som alla lärjungarna får. Det är det som gör Guds värld fullkomlig och beror på Guds fullkomliga godhet.