3. sunnuntai loppiaisesta, Joh. 4:39-42, Martin Fagerudd

Jag minns att en person för länge sedan med finska som modersmål frågade vad jag hette. Jag berättade mitt namn. Personen frågade om jag var släkt med Leif Wager. Det tog en stund förrän hon trodde mig, att namnet Fagerudd är lika långt från Wager som olja är från soppa.
Att tro en annan kräver inte bara att man överbryggar missförstånd. Förtroendet måste får en grund. Den romerske kompanichefen uttrycker sin tillit till Jesus när han säger ”Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.” Det är lätt att förstå hans liknelse om förtroende och tillit. Om han som chef säger till sin soldat, gå så går soldaten.
Ändå förvånar det här Jesus i högsta grad. Men officerens tillit är ingen överdrift och officeren försöker heller inte smickra Jesus. Han är bara i en sådan position att hans underordnade genast tror på honom när han ger en order. Även officeren tror på sina underordnade, att de gör som han säger. För en soldat betyder det ofta i en stridssituation, skillnaden mellan liv och död. Att tro på en överordnads ord är något som är grundmurat i kommandokedjan soldater emellan. Kommandokedjan är också en tillitskedja. Du litar på mig och jag litar på dig. Så brukar det alltid vara goda arbetskamrater emellan. Officeren har samma attityd till Jesus. Han uppfattar Jesus som den som är högre i rang. Han tro på Jesus och har tillit till honom.
Det är också förvånande att många människor som hörde kvinnan vid Sykras brunn berätta om Jesus, trodde på henne. Inte var det för att hon var mera trovärdig än någon annan. Tvärtom, så hade hon en mycket låg social rang så att hon måste gå brunnen mitt på dagen när ingen annan gick dit. Hon vågade inte möta sina grannars blick, så mycket skämdes hon för sig.
Men hon berättade för sina grannar att Jesus har sagt henne allt hon gjort. Det var kanske första gången hon fick sätta i ord någonting om sig så att hon själv hörde. Annars visste hon att det säkert skvallrades om henne ett och annat.
Nu hade hon plötsligt fått förtroende bland sina grannar. De hade aldrig talat med henne men nu gjorde de det. En lång och ond utveckling hade brutits. Nu var det inte heller bara hennes ord som gällde. De hade själva hört Jesus, eftersom de bett honom stanna där ett par dagar. Nu visste de att han är världens frälsare. Detroode på det. De litade på Gud.
Att tro på Gud känns mycket verklighetsfrämmande. Det är ju att tro på någon eller något vi inte kan se. Men visst tror vi ju också på att det är en ny dag i morgon igen, fastän det inte kanske nu är det viktigaste. Men visst finns det människor som kan vänta på något i morgon som är långt viktigare än den här dagen kan föra med. Någon som väntar på att något löfte skall uppfyllas. Någon som väntar på att få se en människa man inte sett på länge. En sådan människa litar och tror tills hoppet uppfylls.
Tro på Gud behöver inte vara något abstrakt. Det är i själva verket mycket konkret. Vi tror och hoppas på att Gud hjälper oss, vi tror och hoppas på att vi inte är ensamma. Att Jesus vandrar vid vår sida. Vi tror att Gud vägleder oss så att vi kan tro och hitta rätt i livet. Att vi trots våra misstag kan få en rejäl chans till. När vi tror så är Gud alltid större större än våra föreställningar och större än vad vi själva förmår. Bara tron förmår säga och hoppas på sådant vi inte kan göra.
Gud är outgrundlig men evangeliet om Jesus så enkelt att vi kan förstå det. Jesus har befriat oss från allt ont. Men vi har ofta svårt att förstå vidden av den befrielsen. Det är ju ändå det som är den personliga kryddan i vars och ens mognad som människa och kristen. Vi får växa i kunskap om Gud genom våra egna erfarenheter och fördjupa vår tro med det han gör.
Våra erfarenheter om Guds vägledning hjälper oss att hållas i vår församling. De påminner oss om allt vi kan göra för vår medmänniska, församling och oss själva, att följa det goda, det som Gud gav oss som exempel när han skapade allt.