4. paastonajan sunnuntai, Joh 6:1-5, Martin Fagerudd

Redan i början av fastan påminde Jesus att människan inte lever endast av bröd. Det gjorde han efter en 40 dagars fasta, när han själv var nära svältdöden. Gud räddade honom när änglar kom och betjänade honom i öknen. Det gjorde han inför djävulens ögon, som med egna ögon fick bevis för varifrån livet kommer.
Senaste vecka kunde vi höra i nyheterna att hälften av värdens matproduktion går till spillo. Senaste söndag berättade Hbl att i medeltal går ca 100 kg mat till spillo per person och år i vårt land. Hushållen står för 40% av den bortkastade maten. Siffrorna är chockerande, när det fortfarande finns i vårt land hungrande landmän och hundratals miljoner människor som lever under svältgränsen i världen.
Om fem bröd och två fiskar räckte till för att mätta femtusen män och därutöver kvinnor och barn, hur mycket skulle inte världens överflöd kunna göra det. Det skulle vara lätt att säga, att pojken med de fem bröden och två fiskarna gjorde det lättare för de andra öppna sina matpåsar så att ingen behövde gå hungrig. Evangeliet har en litet annorlunda utgångspunkt, men med syftet visserligen att mätta.
När Jesus mättar de femtusen just med de få bröden och fiskarna vid galileiska sjön, så pekar händelsen förbi sig själv. Bröden och fiskarna är bara en liten aning om någonting ännu vidare och större, fastän människorna är alldeles häpna över undret, så att de följer Jesus nästa dag, just för att de blev mätta, som annars Jesus anmärker dem för. När vi närmare betraktar brödundret finner vi också ett annat mycket ovanligt drag i berättelsen. Den är egentligen en maktdemontration av Jesus.
Människorna reagerade mycket starkt på detta under, när de märker hur mycket det blir över. Det påminner mycket om brödundret i GT när profeten Elisha mättade 100 man (2 Kon 4:42-44).
Nu förstår människorna att Messias tid är inne, som är lika med överflödets tid. Det är fest när han kommit och då måste fastan avbrytas. Eftersom Jesus är det levande vattnet och livets ljus så säger han också: ”Jag är livets bröd. Ingen som fått ta emot det brödet behöver hungra eller törsta mer.”
Berättelsen om de fem bröden och två fiskarna utvidgas i sin betydelse, först var det en berättelse som var lik den när Gud mättade sitt folk i öknen. Kännetecknande för den händelsen, var att alla fick det de behövde för dagen, så att de fick nytt varje dag och att de varken kunde eller behövde spara till nästa dag. Det påminner om ett slags ransonering.
Ransonering förknippas med dåliga tider, med krig, i vars fotspår följer hungersnöd och humanitära kriser. Så var det under kriget i vårt land. Alla hade sina kuponger och fick en del av grundförnödenheter så att man klarade sig en viss tid.
En liknande kris handlar berättelsen om Josef och hungersnöden i Egypten om. Det var Josef som såg i drömmen att den kommer, sju hungersår efter sju goda år. Det var Josef som hade visionen, som också fick ansvaret för att förbereda sig för nödåren. När det var goda år ordnade Josef med att samla in i förråd, så att det sedan fanns förråd när de sju dåliga åren kom med sin nöd.
Sju nödår är en lång tid. I vårt land på artonhundratalet under nödåren, som bara räckte två år, dog över 100.000 av våra landsmän. Man måste planera noggrant, för både insamlingen och utdelningen, så att alla får vad de behöver. Josef ordade den första folkförsörjningen i världen och under hans visa förvaltning dog ingen i svält. Det var endast ett regionalt försörjningssystem, inte ett globalt som ofta våra hungerkriser är, men nog så att det krävde de yttersta insatserna av alla.
När det är nöd någonstans i världen så finns det globala organisationer som på kort varsel kan rycka in med hjälp. Det finns krislager världen runt. Det är också det bästa med globalt samarbete. Jorden är allas gemensamma hem. Det finns också fina organisationer som t.ex. i Tyskland, vilka arbetar lokalt t.ex. i Berlin. Där betjänas 125.000 nödställda personer per år.
Vi har haft många goda år, vilket inneburit att de flesta kan skaffa sig mer än var och en behöver. Därför blir det inte bara över, utan mycket går också i spill. Det beror ofta på de moderna bestämmelserna om bäst före datum, med grundtanken att människor skall få färsk föda, vilket är förstås bra. Men det har lett till industriellt tillverkad föda, som inte behöver tillredas hemma, utan sättes bara i pannan eller in ugnen. Ett sådant system har också medfört tillsatsämnen och konserveringsmedel, vilka gjort människor, om inte sjuka så i alla fall förorsakat åkommor och allergier. Man kan med andra ord säga om det här systemet, att människan inte vet vad hon stoppar i sig samt att det oftast inte är bra.
Jag har tänkt att det borde finnas en Josef i varje land. Han tog ju hand om överflödet som ingen behövde så att det inte förfors och gick i spill, utan kom var och en till nytta. Han tog allt till vara, så att det fanns när det behövdes, så att ingen dog av svält under hungersnöden. När varken Jakob eller hans familj och släkt dog av svält, så dog inte heller Guds folk av svält. När de hade ätit sig mätta säger Jesus också i dag om det överblivna brödet ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.”
Världsordning som Gud har planerat från begynnelsen har fått komma i uttryck endast när han själv ingripit. Det finns fortfarande hungrande och fattiga, som påminner om att det finns skillnader mellan människor, mellan rika och fattiga, mellan förtryckta, fångna och fria i hela världen.
I vår värld blir det ändå alltid över, men det går ofta i spill och blir inte till nytta för någon människa. Vi vet också att ingen av oss kan heller förlänga vårt liv med att samla i lador. Endast Gud kan trygga livet, efterom han gett det. Det är just det som befrielsen i Jesus innebär. Gud har befriat oss till att räcka ut i vårt överflöd en hjälpande hand till vår nödställda medmänniska, eftersom vi vet och tror att Gud räckt oss ut sin hjälpande hand i Jesus, och inte glömt någon enda av oss.