4. sunnuntai helluntaista, Luuk. 15:11-32, Martin Fagerudd

I liknelsen om den förlorade sonen finner man både en berättelse om två bröder, liksom om en familj, en far och hans två söner. Man kan säkert också se den som ett modernt familjedrama om familjerelationer. Familjen splittras men återförenas, vilket inte är så modernt.
I regel har en liknelse endast ett syfte. Men liknelsen om den förlorade sonen är ett undantag. Den har två syften. Den har beröringspunkter med andra ställen i evangeliet, som handlar i allmänhet om Jesu umgänge med syndare. Det här temat vill jag nu hålla mig till, men det betyder inte att temat nödvändigtvis garanterar liknelsen ett lyckligt slut.
Först berättar liknelsen om den yngre sonen. Det var vanligt att arvet skiftades medan far levde och därför är det inte ovanligt att den yngre ber om sin del av arvet. Eftersom den äldre sonen ärver 2/3 får den yngre 1/3. När den yngre får sin del, har han inte längre någon del i sitt barndomshem. Arvet är nu det enda han har att leva på. Bäst skulle det vara om han förmådde öka kapitalet.
Den unga, självständiga mannen har inga planer. Han slösar hela arvet. Det blir hungersnöd och får ett arbete som svinaherde hos en rik man. Först när han sväter och längtar efter svinmaten, upptäcker han sin förnedring.
Vad skall han göra? Han är hungrig och längtar hem. Han kommer ihåg att där hemma går t.o.m. daglönarna mätta. Daglönarna är en tillfällig arbetskraft, som ofta väntar på torget för att se om någon hade arbete att erbjuda. Torget fungerade som arbetskraftsbyrå den tiden.
Men sonen kan inte bara återvända hem och säga: Jag är hemma nu. Han tänker säga åt sin far Jag är inte värd att kallas din son längre. Han hade redan fått ut sitt arv och därför kan han inte vänta sig att få återinstallera sig i sitt barndomshem.
Han måste söka anställning där, som i ett främmande hus. Han förstår också att han måste han förklara varför han återvänder. Eftersom han är son i huset ber han om förlåtelse. Sedan ber han om anställning, så att han inte behöver svälta. Men han blir emottagen som en son och fadern ställer till med en fest. För fadern hade sonen varit död, men han lever igen och är återfunnen.
För fadern hade sonen aldrig upphört att vara en son. Med liknelsen om den återvändande sonen visar Jesus att Gud är översvallande god och tar emot alla, även dem man trott vara förlorade.
Jesus var ständigt tvungen att förklara sin verksamhet bland syndarna. Alla visste att Jesus var vän med syndare och andra utstötta människor. Jesu vänskap med dem var kravlös, så att han t.o.m. höll måltider med dem, fastän det var förbjudet. Jesus vet att han kritiseras för sitt sätt att arbeta. De som kritiserar Jesus, representeras i liknelsen av den äldre brodern.
Vid ett verkligt tillfälle, när Jesus besöker tullmannen och syndaren Sackaios i Jeriko, reagerar människorna på samma sätt som den äldre brodern i liknelsen. De säger: ”Han har tagit in hos en syndare”. Jesus säger då ”…Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det”. Vid ett annat tillfälle säger han ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” Han uppsöker dem som hungrar efter gemenskap, rättfärdighet och frälsning.
Den äldre brodern frågar avundsjukt, varför ingen ordnat fest för honom och hans vänner? Då påminner fadern honom Allt mitt är ditt. Fastän den äldre sonen redan äger allt som finns i fadershuset, har han inte brukat sig av alla rikedomar där finns. Han hade tjänat utan glädje och hade inte ens unnat sina vänner glädje. Den äldre sonen levde rättfärdigt och rikt, men utan glädje och utan att tänka på alla möjligheter.
Det sägs inte om den äldre sonen steg in i festhuset. Den delen kanske Jesus lämnar öppen för att var och en att avgöra hur man själv skulle göra i sådan situation.
Liknelsen handlar också om en familj, som först splittras, men sedan återförenas. Många vill gå sin egen väg och Jesus har mycket jobb med att uppsöka alla. Att återförenas med Guds familj är att lära sig be om förlåtelse och att förlåta. Den yngre brodern lärde sig att be om förlåtelse. Han fann också att i hans faders hus finns förlåtelse. Om den äldre lärde sig att förlåta, vet vi inte. När människan lär sig att be om förlåtelse och att förlåta, då blir det stor glädje och fest. Och då kallas alla till glädjen över att Guds rike övervinner ondskan med godhet och gör allt helt.
Åt dem som redan finns i fadershuset och inte vet vad de skall göra, säger Jesus ”Allt mitt är ditt.” Himmelrikets skatter står till ditt förfogande. De tar inte slut. Gläd er, för utan glädje orkar ingen tjäna.
Jesu liknelse påminner oss att när vi låter det bero på Gud så förlorar vi inte rätten att vara Guds barn. Liknelsen understryker att Gud är vår översvallande gode himmelske Far som vill samla alla sina barn hem, där vi har allt vi behöver.