4. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 17:6-10, Martin Fagerudd

Med namnen identifierar vi och känner igen varandra och allt sådant som finns. Namnen hjälper oss att förstå livet och handskas med det, så att vår omgivning blir begriplig. Det är viktigt med namn. Redan Bibeln berättar att det första människan gör efter sin skapelse är att ge namn åt alla djur.
Det första Jesus säger i sin förbön är, att han gjort Guds namn känt för lärjungarna. Förbönen avslutar Jesu avskedstal till dem. Men det är naturligtvis klart att de känner till Guds namn. Lärjungarna vet att Bibeln berättar att Gud avslöjade sitt namn när han gav Mose uppgiften att befria sitt folk från slaveriet. För att Mose skulle kunna säga vem som gett honom uppgiften så frågar han Gud ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Då får Mose det gåtfulla svaret av Gud ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
Gud avslöjar sitt gåtfulla namn med ”Jag är den jag är”. Men det är inget namn och Gud avslöjar det inte. Han kunde lika gärna ha sagt att mitt namn har ingen betydelse här. När Gud säger ”Jag är den jag är” så undviker han av någon orsak att avslöja sitt namn. När han gör det, så berättar han inget om sitt väsen. Genom att inte berätta sitt namn, vill Gud bevara sin frihet och suveränitet. Han vill inte att människan skall manipulera honom för sina egna själviska syften.
Gud avslöjar ändå så mycket om sitt väsen som människan behöver veta. Att Gud ”är” betyder inte bara att han finns, utan att han också är nära och verksam. Mose var nöjd med förklaringen han fick.Sedan Gud befriat sitt folk, mottar det genom Mose lagen som är Guds vilja. Guds väsen blir tydligare.
Men vad annat har då Jesus avslöjat om Guds namn för lärjungarna? I sitt långa avskedstal till sina lärjungar säger Jesus att han går tillbaka till Fadern. Talet handlar om hur det skall bli med församlingen när Jesus är borta. Som avslutning på talet ber Jesus för sin församling, som han säger att både är innesluten i Guds och Jesu kärlek, och fylld av den heliga Anden.
Jesus håller sitt tal, efter att han gjort alla sina sju tecken, börjande med bröllopet i Kana och avslutande med uppväckandet av Lasaros. Fastän Jesus vill med dessa tecken att människorna skall tro, så blir de orsaken till hans död. Och det är just inför sitt lidande och död, som Jesus ber för församlingen, som är kvar i världen. Han ber för att den skall ha glädje.
Jesu förbön är det sista han gör förrän han blir fängslad. Hans förbön som Johannes evangelium berättar om idag, avviker ganska mycket från Jesu sista bön i de tre första evangelierna. Enligt dem är Jesu bön i Getsemane en ångetsfylld kamp inför det förestående lidandet. Visst är Jesus i bönen ansikte mot ansikte med Gud, men han kämpar och våndas inför det.
Det finns ingen sådan ångest och vånda hos Jesus när han ber sin förbön som Johannes evangelium berättar om. Han vet att hans lidande och död är nära, men de för med sig så mycket ära åt Gud, liksom också åt Jesus. Jesus ser sin död som en stor seger och därför har den ett så stort värde. Jesus är mycket tillitsfull och lugn. Han vet att hans liv och död är i Guds händer. Man får verligen lätt det intrycket att han redan är hos sin Fader i himlen.
Jesus fullbordar sin uppgift när han dör. Det är också då han gör Guds namn tydligt. Och det är då som Guds namn och djupet av hans väsens hemlighet blir känt. Guds väsens hemlighet är hans kärlek till världen, fastän världens sätt att älska är att svika och döda. Det här har inte varit någon hemlighet tidigare, men blir tydligt uttryckt nu, samtidigt som det berättar att för Guds kärlek räcker tron på den ende Sonen till evigt liv.
Från första början har Gud hela tiden velat avslöja det innersta om sitt väsen, som är kärleken, men först när tiden var inne. Därför är Guds sätt att älska, att ge liv. Till allra först uppväcker han Jesus från de döda som han ger livet som inte dör. Hur vi skall förhålla oss till det här säger Jesus redan i inledning till sitt avskedstal ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.”
Tron är den röda tråden inte bara genom hela talet utan genom hela evangeliet. Det understryker Gud med att kalla oss var och en vid namn. Och det är tron på Jesus som är ”…vägen, sanningen och livet” genom vilken församlingen känner vägen till Gud. Det här är att känna namnet som leder till Gud.