5. sunnuntai helluntaista, Luk. 6:36-42, Martin Fagerudd

Jona är den ovilligaste av alla profeter i Guds tjänst. Han vägrar att ta emot jobbet, som är det mest hoppfulla som en profet kan få, att predika för staden Nineve hur den kan nå räddning. Fastän jag inte förstår varför det var ett svårt eller motbjudande jobb, så gör Jona det som många andra som ryggar för det de tycker att är ett svårt, han flyr. Jona flyr inte planlöst, utan han flyr från Herren.
Berättelsen om Jona har säkert inspirerat författaren Mika Waltari som skrev som sjuttonåring sin första bok ”Jumalaa paossa”, fritt översatt ”På flykt ifrån Gud”. Boken skrev han till det dåvarande Sjömansmissionssällskapets 50 års jubileum. Intrigen liknar den i Jonas bok och är lika dramatisk, fast litet modernare.
Jona har planen klar, han tänker ta sig till Tarshish. Var eller vad ”Tarshish” är hjälper oss ett antal inskriptioner före vår tideräkning, från 7oo-talets Assyrien och 900-talets Fenicien. Den assyriska inskriptionen hjälper oss att förstå att Tarshish är namnet på feniciska skepp. De var i allmänhet stora och avsedda för långfärder. Fenicierna var de stora handelssjöfararna i Medelhavet. Helt nyligen har man funnit att fenicierna redan på 900-talet f.Kr. både koloniserade och handlade i det västra Medelhavet. En inskription från Nora på Sardinien innehåller namnet Tarshish som finns genast före namnet Sardinien. Det visar att fenicierna kallade Nora för Tarshish, som betyder ”Raffinaderiet”. På Sardinien fanns gruvor och fenicierna skeppade gruvprodukter till olika delar av Medelhavet.
Jona går ombord på ett feniciskt Tarshishskepp. Men hur skall han kunna fly från Herren? Att han tar ett Tarshishskepp till Sardinien är ett tecken på att han har en plan. Han skall västerut. I det gamla Egypten är väst dödens riktning. På västra stranden av Nilen fanns de dödas stad. Jona tänker att Guds makt räcker aldrig ända till väst. Guds arm räcker aldrig ända till dödsriket. Hur fel har han inte! Gud sätter stopp för den vidare färden mot väst och tvingar Jona att inse att han är skuld till stormen. Sjömännen förstår att det är just Jonas Gud som är bakom stormen, när Gud stillar den efter att Jona kastats i sjön. Jona har åtminstone på ett plan kommit till besinning och försöker inte mera fly till väst. Han är villig att ta sig an uppdraget när han får en ny chans. Men tre dygn får han be i valens buk förrän han blir uppkastad på land och återupptar den ursprungliga uppgiften av Gud.
Jonas botpredikan har god effekt. Staden förstörs inte trots hans spådom. Istället så räddas den och alla dess invånare. Jona är en dålig spåman, men en god profet (säger Antti Laato i ”Inledning till Gamla testamentet”).
Höjdpunkten i profeten Jonas bok nås först efter denna händelse. Sist och slutligen handlar berättelsen lika mycket om Jona själv som om staden Nineve. Jona blir missnöjd och besviken när hans spådom om Herrens straff för staden inte blir verklighet och han säger, att vad var det jag sa, att du inte håller det du lovar. Du förlåter fastän du skulle ha orsak att göra affären kort med alla som gör emot din vilja.
Jona liknar annars litet den äldre brodern i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Denne säger avundsjukt åt sin far, att din son som slösade bort din egendom, för honom ordnar du en stor fest och vad har jag fått som tack, fastän jag är trogen? Fadern säger till den äldre sonen, att varför är du vred fast jag är god? Med liknelsen förklarar Jesus sitt arbete bland syndarna, att det är så som Gud jobbar.
Jona bygger sig en hydda öster om Nineve för att få betrakta stadens undergång från första plats. Gud låter ett träd växa för att skydda Jona mot solen. Nästa dag låter han en mask angripa trädet, så att det förstörs.
Återigen blir Jona rasande. Och Gud frågar honom igen ”har du skäl att vara vred?” och frågar att varför Jona bekymrar sig för ett träd som han inte gjort något för att det skall växa. Dessutom ifrågasätter Jona Gud som bekymrar mig för en hel stad, där det bor 120.000 människor som kan skilja varken på rätt eller fel.
Profeten Jonas bok handlar lika mycket om Jona som den handlar om Guds godhet. Han har ett häftigt temperament, men också en rättskänsla. Men han har också en stark vilja att hämnas för alla oförätter på Guds vägnar. Här kommer också Jesu predikan för idag in. Han talar om hur lärjungarna skall förhålla sig till sina fiender, och så talar han med hjälp av en kontrastfylld liknelse vad en församlingslärare skall ta i betraktande när han utövar sitt uppdrag.
Grundtanken i allt är att var och en skall vara barmhärtig så som Gud är barmhärtig. När Jesus talar om ett gott ledarskap, gör han det med glimten i ögat. Undervisningen om Guds rike är ansvarsfull, men läraren kan lätt bli så nitisk att han glömmer att han själv är en människa, när han undervisar sina medmänniskor hur de skall leva.
Jag har ofta känt mig som Jona, men också småningom börjat förstå vidden av mitt uppdrag här i Vanda svenska församling. Jag vet att jag aldrig tidigare varit med om så mycket som under denna korta tid. Jag har under denna korta tid lärt mig mer om hur det är att vara präst och ledare än jag har lärt mig under tidigare år, fastän jag har lång erfarenhet av bägge uppgifter. Men jag vill tjäna er och jag tycker att det är ett stort privilegium.
Låt oss förstå varandra och vara barmhäriga mot varandra. Vi är ändå alla bara människor. Men vi är till all lycka i samma båt – ingalunda på väg bort från Herren – utan i kyrkskeppet allesamman på väg till honom.