5. sunnuntai helluntaista, Luuk. 6:36-42, Martin Fagerudd

Vi har lyssnat idag till Jesu fältpredikan i Lukas evangelium som har sin motsvarighet i Bergs-predikan i Matteus evangelium. De båda predikningarna har flera likheter men också olikheter. Den första olikheten är namnet på predikan. Jesus håller sin predikan enligt Lukas på slätten när han kommit ner från berget där han bett hela natten. Det finns också andra olikheter. Jesu fältpredikan är mycket kortare än hans Bergspredikan. Men de båda börjar med saligprisningar. I fältpredikan är de bara tre till antalet, istället för nio i Bergspredikan. Genast efter följer ytterligare en olikhet. Efter de tre saligprisningarna följer tre ve -rop, som inte finns i Bergspredikan.
Avsnittet som vi idag betraktar är tvådelat. Den första delen är det sista på avsnittet som handlar om att älska sina fiender. Det temat är också bekant från Bergspredikan. I fältpredikan har det en mycket central position.
Lärjungarna skall inte bara vara slösaktigt god mot sina vänner. Jesus säger ’Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor.’
Gud har befriat oss att använda samma godhets mått som han använder och hans gåva är slösaktigt stor: ett gott mått, packat, skakat och rågat. Gud räknar aldrig på vad han ger. Därför skall människan inte mäta sin egen barmhärtighet. Men den som hårdhjärtat dömer sin nästa och räknar priset på sina tjänster har brutit mot Guds barmhärtighet. Det här avsnittet avslutar Jesus med orden ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Inte ens lärjungarnas fiender förtjänar obarmhärtighet. Gud är ju god mot både onda och goda och gör ingen skillnad på människor.
Det är av allt att döma det här som Jesus har i tankarna när han med hjälp av några kontrastfyllda liknelser undervisar om vad en församlingslärare skall ta i betraktande när han utövar sitt uppdrag. Det här temat finns inte i Bergspredikan. Jesus beskrivning av ett gott ledarskap gäller främst lärjungarna. Han har alldeles kort före kallat dem och förbereder dem redan för uppdraget att vara församlingsledare.
Vad tänker han när han betraktar sina lärjungar? De är en brokig skara, från olika samhällsgrupper. Den gemensamma nämnaren för dem alla är att de alla hör till syndarnas grupp. Den gruppen utgjorde en social grupp på Jesu tid. Det var just med den gruppen Jesus tog kontakt och som var huvudmålet för hans verksamhet.
När han nu undervisar sina lärjungar i att vara ledare, måste de komma ihåg att deras möjliga framgång beror på deras Mästare. Jesus är en god lärare. När han nu förbereder dem för att vara lärare, så vill han att de skall komma ihåg vissa saker: Under-visningen om Guds rike är en stor och ansvarsfull sak.
Lärjungarna kan lätt bli så nitiska att de glömmer varifrån de själva härstammar och att också de själva är människor, när de undervisar hur deras medmänniskor skall leva. Den ena gången Jesus verkligen blir förargad på dem är ju just då, när lärjungarna trodde sig veta bättre än sin Mästare och hindrade de små som ville komma till Jesus.
De goda lärjungarna följer sin Mästare. De kan komma honom mycket nära, utan ändå att någonsin kunna gå förbi honom. Därför är en hälsosam självkritik på sin plats för lärjungen, som strävar efter att bli som sin Mästare. Lärjungen måste kunna erkänna sina egna fel och inte tro att han kan ställa i ordning sina med-människors liv. Då dömer man inte andra så att man är blind för de egna bristerna. Det är inte bara en lärares största fallgrop. Vi förstår att Jesus nog menar att det gäller alla kristna i alla tider. Jesus menar att man kan bara hjälpa en medmänniska när man jämställer sig med henne och ger henne möjligheten att låta Gud rätta till det som skall rättas. Det här är riktig kristen kärlek, som inte dömer en annan.