När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – ”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Det finns få saker som är mer irriterande och mer störande än att tappa bort sina nycklar. Jag vet, för jag har lyckats med det flera gånger.
De borttappade nycklarna skapar flera konkreta problem: om det är bilnycklarna kommer man inte in i bilen och kan inte använda den. Är det nycklarna hem eller till jobbet – ofta hänger de ju på samma nyckelknippa – måste vi besvära någon annan för at komma in och kanske få tag på reservnycklarna.
Ett av mina mer traumatiska minnen är då jag låste in bilnycklarna i vår egen bil – det gick på den tiden att låsa Escortens dörr genom att hålla ut handtaget då man slog fast dörren. Det kan ju tyckas vara ett litet problem – men tyvärr låste jag in vår lilla ettåriga dotter på samma gång. Där stod jag vid ett köpcentrum i östra Helsingfors, flera kilometer hemifrån, och det här skedde innan mobiltelefonernas tid. Nå, det ordnade sig till slut med hjälp av en vän som dök upp samtidigt som min fru Maria kom från skolan: de åkte efter reservnycklarna medan jag stod utanför bilfönstret och försökte skoja med vår dotter som blev mer och mer ifrån sig. Det var långa minuter innan de kom tillbaka.
Det som gör det besvärligt med att tappa sina nycklar är att man inte vet om någon annan kan ha hittat dem och tänker missbruka dem. Det finns ju en risk att någon far iväg med vår bil eller tar sig in i vår lägenhet, om vi inte byter låsen.
Jesus säger i dagens text till Petrus att han har nycklarna till himmelriket. Han får en fullmakt att binda vid, och lösa människor från, deras synd här på jorden på ett sådant sätt att det får konsekvenser ända in i himlen.
Det är en otrolig makt som Jesus överlåter åt Petrus. En makt som i värsta fall lockar till maktmissbruk, till godtyckliga eller partiska domslut. Den makten har kyrkliga ledare, påvar, biskopar, predikanter och församlingsäldsten i olika samfund och kristna rörelser både brukat och missbrukat. Nyckelmakten har ibland urartat till ett effektivt maktmedel, med vars hjälp hierarkier har upprätthållits och människor underkastats sträng disciplin. Förlåtelsen har ibland gjorts villkorlig: om du ångrar dig, om du ber om förlåtelse inför församlingen, om du lyder samfundets ledare – då får du igen vara med i församlingen.
Men det är säkert inte ett sådant maktmissbruk som Jesus avsåg. Nyckelmakten är ju positivt tillämpad ett redskap för Guds förlåtelse. Den vill ge oss förtröstan på att den förlåtelse som t.ex. jag som liturg här i högmässan uttalar verkligen är Guds egen förlåtelse, som ges till oss.
Gud är suverän, och Gud behöver inte begränsa sig till våra mänskliga ord och riter. Men vi behöver yttre tecken för att våga tro att förlåtelsen också erbjuds oss: vi behöver därför dopets vatten, nattvardens bröd och vin, och vi behöver den av prästen eller en medkristen förmedlade avlösningen. Först då kan vi ta emot nåden med alla våra sinnen.
I Bibeln radas det ofta upp olika liknelser och symboler efter varandra. Dessa liknelser säger alla någonting viktigt, men alltid är de inte så lätta att utan motstridigheter koppla ihop. I dagens texter talas dels om Klippan, Petrus, dels om levande stenar.
Jag har ofta funderat om inte Jesus litet godmodigt och kärleksfullt driver med Petrus då han ger honom smeknamnet Klippan. Petrus var ju minsann inte någon stadig och trygg person, varken som människa eller som lärjunge. Han misstog sig ofta, han gjorde bort sig, hans tro var för svag då den sattes på prov, och han svek Jesus då det verkligen gällde.
Men just på grund av allt det här är utväljandet av Petrus ett starkt och befriande evangelium för oss; vi, som ofta känner att vi inte räcker till; att vi inte är tillräckligt starka i tron; och at vi tyvärr ibland sviker både våra medmänniskor och Gud.
Om Petrus dög, då duger också du och jag. Vi får försöka lita på att Gud kan använda också oss, liksom Gud hade användning av Petrus. Likt Petrus är inte heller vi nödvändigvis några stadiga klippor, men vi kan i stället vara levande stenar i den byggnad som har Jesus Kristus som hörnsten, som det hette i episteltexten från Efesierbrevet.
Där talas det för övrigt inte om nycklar, utan om att vi redan är införlivade i Kyrkan, i Gudsfolket. Vi är Guds barn redan nu – frågan är hur vi tar emot den här gåvan. Hur låter vi vårt liv formas av denna tro på att Gud redan har förlåtit oss; redan har räddat oss undan dödens och ondskans makt.
Hur hanterar vi med andra ord den frihet, som Gud har kallat oss till?
Risken är att vi blir själviska eller lata – om Gud redan älskar och förlåter oss, då gör det väl det samma hur vi lever? Det är ganska talande, men också beklämmande, att då reformationen infördes i våra nordiska länder, då blev det svårare för de fattiga och sjuka. Klostren försvann, och vanliga människor blev mer ovilliga att ge allmosor till tiggare, eftersom de nu fått lära sig att man inte med goda gärningar kan förtjäna frälsningen och Guds välvilja.
Så beräknande är vi många gånger. Om vi inte ser någon egen fördel av att vara med och understöda det goda, då låter vi bli. Nonchalansen för andras nöd är inte bara ett problem för nutidens individualistiska kultur – själviskheten och lättjan har alltid frestat oss människor.
Är då det enda alternativet för de kristna kyrkorna att på nytt börja hota med straff och locka med belöning? Är det på det sättet som kyrkan borde höja profilen i användandet av nyckelmakten? Hota med Guds straff och locka med evig lycka?
Nej, jag vill inte tro det. Då blir ju kristen tro bara en samling regler, en moralism som förutsätter sträng lydnad och rädsla för straff. Då har friheten och glädjen i tron gått förlorad.
Lösningen är att gå tillbaka till bilden av nycklar. Nycklar kan visserligen stänga dörrar, och behöver ibland användas för detta ändamål. Men den viktigaste uppgiften för kyrkan är att öppna dörrar – öppna möjligheter i situationer där allting har tett sig stängt och omöjligt; öppna dörrar för människor som stängt sig inne med hjälp av självanklagelser; och öppna dörrar för människor och människogrupper som blivit utestängda ur gemenskapen, därför att de inte anses passa in.
Utmaningen till mig och till dig är idag att ställa oss frågan: Vilka dörrar kan vi öppna för våra medmänniskor? Hur kan du och jag sprida hopp, visa på möjligheter och motverka hopplöshet? Jag tror att det finns många, många alternativ för oss.
Tänk om vi kunde se kyrkan och församlingen som en stor skara människor som går omkring i världen och öppnar dörrar, så att de som är ute kan få komma in, och så att de som rädda sitter inne och trycker vågar gå ut.
Jesus använde om sig själv bilden av en port, genom vilken fåren får gå både in och ut: ut för att hitta bete, in för att få skydd. Här anar vi rytmen i livet som kristen – att få ta emot kraft och trygghet, och att få gå ut i livet och dela med sig av kärlek, hopp och glädje.