Itsenäisyyspäivä, Joh. 8:31-36, Martin Fagerudd

Tikkurilan Mieskuoro johdatti meitä tämän juhlapäivän teemaan laulamalla Suomalaisen rukouksen. Virren pääajatus on rukous siunauksesta ja varjeluksesta. Kun itsenäinen kansamme nousi kansakuntien joukkoon, toi tämä meille vastuuta ja valtaa päättää omista asioistamme. Toimimme samoilla perusteilla kun kaikki muutkin kansat ja kansakunnat maailmassa. Muiden kanssa toimiminen on aina monimutkaista vuorovaikutusta. Ennen kaikkea siinä tarvitaan johdatusta, varjelusta ja siunausta.
Vår bön om välsignelse och bevarelse är den centrala tanken för denna dag och gudstjänst. Vi har samverkat med nationer och folk och vårt land och folk har bevarats i vår 96 åriga självständighet. Eftersom vår bön om välsignelse och bevarelse är det centrala i dag, liksom tacksamheten för vår självständighet, så kan vi kort betrakta vad Guds välsignelse egentligen innebär.
Jumalan eli Herran siunauksen, löydämme VT:sta. Sitä kutsutaan myös Mooseksen veljen, Aaronin siunaukseksi. Aaron sai siunauksen Herralta, kun hänet asetettiin ylipapin virkaan erämaavaelluksen, jotta voisi siunata kansaansa. Siunauksen sanamuotoa voimme tutkia mitä Jumala haluaa meidän ajattelevan, aina kun otamme vastaan siunauksen. Kun Jumala siunaa hän ennenkaikkea varjelee. Hän on luonut meidät, ja hän tahtoo meidän elävän.
Elämä ja elämän ylläpitäminen on tunnusomaista Jumalan toiminnalle. Kun Jumala siunaa hän varjelee ja kääntää kasvonsa puoleemme. Raamatussa sana käntää on ominaista Jumalan hyvälle toiminnalle. Kun Jumala kääntää kasvonsa meidän puoleemme hän haluaa meille hyvää, mutta samalla ilmaisee että hän välittää meistä ja kuulee meitä. Tällä tavalla hän osoittaa meille armoa.
Tietenkin Jumala on myös suuri ja tuntematon. Mooseksesta kerrotaan että hän halusi nähdä Jumalan, ja näkee Jumalan selän. Jumalan selkä on symboli häen suuruudelle ja salatulle olemukselle. Me emme voi täysin tuntea häntä. Toisella kertaa taas Mooses Jumalan kasvot nähtyään hänenkin kasvonsa kirkastuvat. Kun Jumala kirkastaa meille kasvonsa, hän antaa meille rauhan. Kirkkaus kuvastaa rauhaa. Sen siunaus meille kertoo.
När Gud välsignar människan så bevarar han henne och skänker sin nåd och frid. Den gamla kristna hälsningen handlar om att tillönska varandra nåd och frid. Så gör Paulus i sina brev varje gång. Gud har uppenbarat både sin nåd, frid och sanning i sin ende Son, Jesus Kristus. Idag är det centrala temat i Jesu budskap just sanning.
När man tänker på sanningen, kan man också tänka på motsatsen. För flere år sedan läste jag en artikel, som handlade om lögnens väsen. I den konstaterades att lögnen är en del av livet. Det sades att lögnen behövs, utan den skulle sanningarna dränka oss och det skulle leda till kaos. Alla sanningarna är ju på sätt och vis lika värda, eftersom ingen kan äga hela sanningen. Ingen har heller levt i en sådan värld som bara innehåller sanningar.
Det sades också att sanningen är så svag, att den inte klarar sig utan lögner. Hur kan lögnen hjälpa sanningen? Ett svar fann man i lögnens gamla metod ’ändamålet helgar medlen’. Men den har ju allmänt varit föremål för lustigheter, men används fortfarande med framgång. I alla fall fungerar lögnen på det viset att mot dess kontrast ser vi sanningen tydligare.
Lögnen lever på att skapa något, som inte grundar sig sig på verkligheten, utan på sinnebilder och önsketänkande. Bl.a. profeten Jeremia återger falska profeters tal om önsketänkande ’Herren har så talat: Det skall gå er väl. Ingen olycka skall komma över er.’
Sanningen igen tar fasta på den konkreta verkligheten och som var och en som inte blundar kan se. Det är svårt att hålla sig till sanningen, eftersom man alltid måste medvetet välja. Det är att kunna skilja det onda från det goda och det orätta från det rätta.
Erään lukemani artikkelin mukaan totuus on heikko, koska se ei voi itsestään olla olemassa. Se vaati ihmisen tukea. Valhe voi aina elää omaa elämäänsä, oman logiikkansa ja voimansa mukaan. Valhe on usein mielikuvituksellisempi kuin totuus joka voi vain vedota siihen mikä näkyy. Totuus on heikko myös senkin puoleen että se tarvitsee aina motiivin, joka on vahvempi kun valheen itsekkäät pyrkmykset. Sen tähden totuus tarvitsee uskoa. Sitä valhe ei tarvitse koska se palvelee aina vain omia tarkoitusperiä. Totuutta taas ei voida erottaa siitä mikä on oikein tai väärin, hyvää tai pahaa.
Vi är ständigt tvungna att skilja sanningen från lögnen, det goda från det onda och det rätta från det orätta, eftersom sanningen är förankrad i Gud. Sanningen är svag därför att den av oss kräver tro. Men den är stark därför att vi blir hjälpta av Gud, eftersom han bevarar oss, skänker oss sin nåd och frid för Kristi skull.