Jouluaamu, Luk 1:1-20, Martin Fagerudd

Vi möter denna jul åter igen de bekanta personerna och besöker de bekanta platserna. Vi minns Jesu födelse denna enda dag om året och begrundar den händelsen, när Gud i sin son besökte sitt folk.
Julevangeliets bekanta personerna försvinner egentligen aldrig, fastän de som levande människor försvunnit för länge sedan ur tiden, så kan man ändå möta dem och händelserna som ägde rum där. Händelsen i Betlehem utgör enligt evangeliet historiens mitt. Vi utgår ju i vår tidenräkning från den händelsen.
Den första som nämns bland julevangeliets gestalter är kejsar Augustus. Han nämns här den enda gången i hela NT. Hans namn betyder den upphöjde, och Uppenbarelseboken vet indirekt berätta, att han hade i Mindre Asien låtit sig kallas för gudomlig. När Lukas skriver om julens händelser, är det länge sedan förhoppningarna hade skringrats kring Augustus, fastän det är hans förordning som sätter hela världen i rörelse.
Också Josef och Maria sätts i rörelse från Nasaret till Betlehem, där Gud sagt genom profeterna att Kristus skall födas. Betlehem är platsen som för tillbaka till urtiden för Israels folk, därför att det är platsen som Gud länge sedan har haft för sina ögon, för att det är just där som patriarken Jakobs familj blir fulltalig. Kort före Jakob når Betlehem får han namnet Israel, som betyder Gud kämpar, eftersom han kämpat med Gud och fått hans välsignelse.
Det är i Betlehem cirklarna börjar och sluts. Den första cirkeln handlar om hur Guds första löfte till Abraham att bli ett stort folk, infrias när Jakobs tolfte son Benjamin föds där och så finns alla tolv stamfäder till Israels tolv stammar och folk.
Den andra cirkeln som börjar där är Guds löfte om befrielse. Den historien känner vi till. Den börjar med Jakobs son Josef, som säljs till Egypten av sina bröder. Efter det blir hela Jakobs familj tvungen att fly dit p.g.a. hungersnöden. Jakobs familjs vistelsen där är först frivillig, sedan förvandlas den frivilliga vistelsen i slaveri. Folket befrias från slaveriet och återvänder till det lovade landet.
Den tredje cirkeln av händelser äger rum i Betlehem, när den moabitiska kvinnan Rut anländer dit med sin svärmor Noomi. Genom att Rut gifter sig med Boas blir hon också stammoder till kung David, som växte upp i trakten kring Betlehem och verkade först som herde, tills han blev en herde för hela folket. Men det är inte för att David varit herde kring Betlehem, som herdarna i trakten kring hans hemstad är i centrum i julevangeliet, utan för en annan stor herde, nämligen Abraham. Sakarias, Johannes döparens far, säger i sin lovsång, att det var herden Abraham som fick löftet, att det var han som visade vad det betyder att leva av tro.
Eftersom Gud gav löftet om välsignelse först åt herden Abraham, låter Gud herdarna först få veta att löftet om Frälsarens födelse gått i uppfyllelse. Det är herdarna som ser den himmelska härligheten, och det är dessa fattiga budbärare som för budskapet till Josef och Maria, Herrens mor, som blir den nya trons förebild.
Den tredje cirkeln sluts med Jesu födelse. Han anknyts inte bara till en släkts och ett folks löfte om befrielse och välsignelse, utan till hela mänsklighetens befrielse och välsignelse. Efter att Jesus fötts i Betlehem, nämns staden inte mera i Bibeln, inte heller återvänder Jesus till sin släkts och familjs stad någonsin mera. Släkt och familj får en ny innebörd i Jesu undervisning och förkunnelse: systrar och bröder är nu de som sammaförs i tillit till Gud. Inte ens ordet folk eller begreppet Guds folk tycks inte heller ha någon plats i Jesu vokabulär.
Den obetydliga krubban är det enda tecknet för Guds stora gärning. Det finns två hänvisningar till krubban i GT. Den ena är profeten Jesaja som nämner krubban redan i början av sin bok i samband med sina syner om Juda och Jerusalem (Jes 1:3) ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.” Krubban är en symbol för visdom och förstånd, för den som känner Gud. Att känna Gud är förstånd och utgör centrum i visdomen i BIbeln. Just Jesus kallas för visdomen i Johannes evangelium. Krubban är det enda nödvändiga tecknet för att Frälsaren fötts. De första som känner igen krubban och knäböjer vid den är herdarna. Det gör vi också idag genom att vi deltar i denna julotta och får välsignelsen.
Alla tre cirklar som handlar om Guds mest centrala löften, löftet om välsignelse och befrielse som endast kan upplevas i tron, och som börjar och slutar i Betlehem. De löftena gäller inte bara några, få utvalda, utan hela mänskligheten. Fastän Gud fyller hela universum, och mycket mera till, så är det enda han velat före allt, att fylla våra hjärtan och bli allt i alla.