Jouluaatto, Luuk. 2:1 – 20, Martin Fagerudd

Den unga hustrun säger till sin man litet oroligt: Menar du att kejsaren sagt att vi måste resa hela vägen till Betlehem, bara för att han vill räkna befolkningen här i vårt land?
Mannen, som är dubbelt äldre säger lugnande till sin hustru: Du vet ju att min släkt kommer från Betlehem. Där hör jag egentligen hemma och där har min släkt bott i 1000 år, t.o.m. långt före den gode konungen Davids dagar. Men att resa dit i ditt tillstånd gör mig fundersam. Jag borde fara ensam. Men vi är båda romerska medborgare så våra namn måste finnas i folkräkningslängden. Inför romersk lag är vi båda likvärdiga. De vill veta hur många medborgare de har. Dessutom har de också en stor armé här och en mängd tjänstemän, som måste ha litet sysselsättning. Allt för den eländiga byråkratins skull… muttrar Josef… och till vilken nytta.
Nåja, jag vet det där, sade Maria. Det har du berättat förr, fast vi varit så liten tid tillsammans. Men hör du, kanske vårt barn föds där, bland dina släktingar. Jag är ju redan i åttonde månaden. Det skulle vara roligt att träffa dina släktingar och kanske de också vill träffa oss och se vårt barn, deras blivande släkting. Men å andra sidan. Vi har ju inte besökt dem tillsammans och de har inte besökt oss. Vi är ju så nya tillsammans. Men de tycker säkert att du hade tur som fick en så ung hustru.
Josef säger något som liknar, Du vet varför de inte velat se oss. De känner sig besvärade. Du var gravid förrän vi flytta ihop och börja vårt äktenskap. De har svårt att se mig i ögonen eftersom de inte tror att jag är barnets far. Det är lite på det viset…
Den unga familjen kommer till Betlehem och söker rum för natten. Vägen har varit lång, sex-sju dagsresor sammanlagt på ungefär 110 km. Många andra är också på resa. Davids släkt har vuxit sig stor på över tusen år. Den unga familjen har svårt att hitta något rum och tålamodet sätts på prov.
Nu har vi vandrat i sju dagar och nu finns det inte rum åt oss. Har du frågat hos dina släktingar? De är inte fattiga. De har stora boskaps-hjordar och stora och fina hus. Det har gått dem väl.
Josef säger efter att Maria tystnat: Nå du vet de här tiderna. De vill ta vara på situationen. De tar betalt, för att folk måste få rum och de högst bjudande får. Jag kan inte bjuda just något. Och de är sådana att de inte favoriserar. Folk får betala skjortan av sig. Men jag har nog bekanta, min pappas granne. Han är en vänlig själ. Han bor här mitt i staden. Jag kan fråga honom.
De får inte rum någonstans. Folkräkningen gäller av alla i Betlehem och som hör till Davids släkt och den är ganska stor och staden är ganska liten, egentligen en liten by. Där bor inte många familjer, för att inte tala om släkter. Men utan rum blir de inte.
Nåja, nog är det här ett rum men mitt bland husdjuren, utbrister Maria. Folk är desperata. Ingen vill övernatta utomhus de här kalla nätterna. Jag tror annars att min stund är nära. Resan var ansträngande och lång. Du borde kanske ha rest ensam men jag var så otålig. Nu är värkarna jämna och plågsamma. Jag har aldrig gjort det här förut. Vi behöver hjälp. Josef, gå och hämta värdinnan. Hon har flera barn så hon vet.
Josef går och tänker för sig själv: Hoppas värdinnan inte sover än. Nå hon måste ju ordna för alla som bor inne i huset. Så jag tror att med lite tur och vänlighet så hjälper hon nog.
Maria födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba.
Tack Josef, skönt att värdinnan var med. Jag kände mig trygg. Hon visste precis vad jag skulle göra. Men var det inte underligt med de där herdarna och vad de berättade. Jag begrep inte ett skvatt, men jag kommer säkert aldrig att glömma det. Jag som trodde att jag inte skulle få se någon från din släkt. En av dem hette Josef och han var din släkting. Han berättade att han fått namn efter dig. Du fick ju namn efter Josef i GT. Inte för att han var förste man efter farao i Egypten, utan därför att du liknar honom till hans person så mycket, en anspråkslös, hjälpsam man som har drömmarnas gåva. Den unge Josef hälsade vår son välkommen till jorden och till släkten. Nu får också din släkt veta allt det här. Nu är allt väl.
Josef känner värmen sprida i bröstet och kroppen. Sådana ord har han inte fått höra så ofta.
Tack Maria. Dina ord värmer mig, säger Josef. Det var också en verkligen överraskning för mig att få se mina släktingar. Men det verkade som om de var mera intresserade av barnet än hur du mådde. Du gjorde ju ändå jobbet. Men inte förstod jag heller vad de berättade. De var så överväldigade att jag undrar om de hade värmt sig med annat än med medborgerlig förtroende. Det är ju så kallt där ute. Men de hade så bråttom, och skyndade tillbaka utan att klaga. Det känns att de varit med om något som de aldrig varit förut. Också herdar kan ha tur.
Herdarna hade berättar allt för Josef och Maria vad de hade hört och sett i sin syn. Husfolket var också där med Maria och Josef. De var nyfikna att se den nyfödde, samt förstås för att se om han alls liknade sina Betlehem -släktingar.
Alla häpnade som hörde vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Det får var och en fortfarande begrunda, hur så små händelser har så stora följder.