Kynttilänpäivä, Luk. 2:22-23, Martin Fagerudd

När Maria och Josef bär Jesus till templet, så gör de så som man gjorde i Israel och som GT föreskriver. Varje förstfödd pojke skulle helgas åt Gud och bli Guds egendom. Det gjorde man till minnet av att Gud befriade sitt folk från slaveriet i Egypten. Det är en tillbakabetalning på en skuld som egentligen aldrig kan betalas tillbaka.
Den som läst Moseböckerna eller ens sett filmen Exodus – Gods and Kings känner till bakgrunden till denna befrielse. Filmen berättar på ett intressant sätt om Mose. Filmen binder ihop händelserna som gör det lättare att förstå berättelsen om Israels befrielse. Men den förskönar inget heller.
Jag har själv funderat på filmen och berättelsen i Bibeln. Jag kom underfund med att det är andra gången Gud tar kontakt med människan i berättelsen om Mose. Hur jag förstår det vill jag berätta.
Jag träffade min skolkamrat första gången på nästan fyrtio år. Jag tyckte att det var spännande att få träffa honom efter en så lång tid men jag kunde inte säga att jag kände honom fastän vi var goda kamrater i skolan. Nog hade han förändrats och nog hade också jag gjort det.
När Mose träffar Gud första gången, är situationen helt ny och mycket annorlunda än då när Gud träffade Abraham, som var den första människan som träffade Gud, när trons historia började. Mose känner inte till Abraham som levde 500 år tidigare. För övrigt är Mose uppvuxen i faraos hov så han vet inget varken om sitt folk eller om dess historia. Han visste inte ens först att han är en israelit, eftersom han sändes iväg i en liten korg på Nilen av sin mor som ville rädda honom.
Mötet med Gud lämnar Mose inte ifred. I något skede blir det klart för honom vad han skall göra. Han sätter igång sitt eget befrielseprogram. Igen möter han Gud som säger Det går långsamt. Med den där farten tar befrielsen hundratals år. Mose säger att gör något du själv, varsågod.
Det är intressant att filmen avbildar Gud som ett barn. Jag funderade på vad det kunde betyda. Fastän jag inte genast kom på något så är det en ganska lämplig gestalt för Gud och inte främmande för oss på något sätt.
Gud i barnagestalten är nog övertygande men kan ockå vara skrämmande, när Gud svarar på Moses fråga Följ med noga. Sen följer alla hemskheter som skall övertala farao att släppa Israel iväg. Först när Gud låter döda de förstfödda i hela Egypten mjuknar farao. Farao säger åt Mose hurudan gud kan döda barn!
Det går inte att försvara Gud på den punkten och jag hittar ingen vettig förklaring, men jag tänker ändå, att det är första gången människan kommunicerar med den ende, levande Guden. Människan befinner sig i en situation där hon vill mäta sina krafter med Gud. Det är också första gången människan kommunicerar med den allsmäktige. Det är också första gången Gud kommunicerar med en människa som inte tror på honom.
Denne ende, levande Gud är annorlunda än alla andra gudar. Människans egna gudar har gjort som människan velat, gjort att Nilen svämmat över som garanterat goda skördar och ett gott liv. Nu möts människan av den allsmäktige som kräver befrielse åt sitt folk. Denne Gud, som är den som är, har en egen vilja och ett eget mål med allt han skapat.
Vi kan streta emot Gud eller blint följa hans vilja. Vi kan protestera och göra motstånd. Gud har inte skapat oss till viljelösa statister. Han vill inte att vi skall oreflekterat vara ”ja”-sägare. Det är inte en sådan kommunikation som han eftersträvar. Han har gjort oss till sin avbild också i den bemärkelsen att vi har en egen vilja, som han inte kan eller vill manipulera på något sätt. Lika litet kan vi förstås manipulera hans vilja.
Gud har byggt åt oss en inbördes kommunikation som grundar sig på frivillighet. Men det finns några punkter som han inte viker en tum på. Den ena punkten är kärleksbudet. Han har skapat oss alla och älskar oss. Det andra punkten är hans mål med hela skapelsen, att allt kommer att befrias från död och förgängelse.
Det finns ännu en tredje punkt. Gud vill uppehålla tron bland oss. Det gör han genom Jesus för att vi skall minnas allt han gjort. När Gud sände Jesus ville han visa hurudan kontakten mellan honom och mänskligheten skall vara. Jesus uttryckte den här kontakten till genom tro och tillit och kallade Gud för Far. Jesus tjänade med sitt liv så att hans död och uppståndelse blev vårt eviga liv.
Genom den heliga Anden som Gud sänt, uppehåller Gud kontakten med oss och honom och genom den får vi också uppleva gemenskapen med honom. Gud har på många sätt velat uppehålla tron bland oss. Till sist ger han av sin egen Ande för att garantera att samtalet mellan oss och honom fungerar. Ingen annan kan hjälpa oss att uppehålla gemenskapen med Gud. Så här är det tills alla tvivel skingras när vi möter honom ansikte mot ansikte.