Kynttilänpäivä, Luk. 2:22-33, Martin Fagerudd

Ännu när jag var fem år gammal, var min far till sjöss. Ofta var han åtminstånde tre månader i sträck borta. När han kom hem, var det förstås en stor händelse för mig. Men han var oftast inte hemma längre än två dagar i sträck. Sedan var det dags för honom att fara ut igen. Så var det den tiden för femtio år sedan.
Ni förstår säkert att min mor var den viktigaste människan för mig. Hon var tryggheten för mig. Men också hon måste vara på jobb på dagarna, ibland också på nätterna. Det hörde och hör fortfarande till sjukskötarens jobb. När hon var på jobb, kommer jag ihåg att jag saknade henne mycket.
Jag väntade på att hon skulle komma hem, ibland mycket otåligt. Mormor brukade sköta mig och min syster, och ofta brukade jag fråga mormor så där som små brukar göra: När kommer mamma hem? Mormor blev kanske också otålig på mitt evinnerliga frågande, så att hon svarade ibland: Nåja, nåja nog kommer mamma hem.
När vi är små blir all slags väntan väldigt lång. Vi väntar på att få börja skolan, på att fylla femton och få en mopo, på att fylla aderton, få körkort och bli vuxna, så att vi kan göra utan att fråga någon om lov. När vi är vuxna, kanske vi undrar vart tiden tar vägen och att den oftast känns kort, eftersom vi som vuxna märker att tålamodet har tänjts betydligt.
I dag hörde vi att en gammal man som heter Symeon, hade väntat i hela sitt liv. Hur känns det att vänta i hela sitt liv? Han väntar på frälsningen. Hur är det att vänta på frälsningen i hela sitt liv? Vad är det man väntar på då? Att vänta är Symeons jobb. Att vänta på frälsningen är ett sådant jobb att han måste be hela tiden i templet. Vem orkar hela livet be i en kyrka?
Det är ganska underligt men ju mer han väntar, desto ivrigare är han i sin väntan ochi sin bön. Han vet att han måste vänta länge. Men det finns en positiv sak i hans jobb som hjälper honom. Att vänta på frälsningen och att vänta genom att be handlar om att vänta på Gud och be till honom. Eftersom Symeon vet att Gud finns och att hans böner inte far ut i toma intet, utan Gud hör dem och svarar, så är han så koncentrerad på sitt jobb som ingen annan jag vet. Symeon ber så ivrigt, att han koncentrerar hela sitt väsen, hela sin kropp och själ på sitt jobb. Jag tror att var och en vet hur det känns när man är så inne i något att man glömmer både tid och rum.
Plötsligt ser Symeon Maria och Josef och deras son Jesus. Då säger han Mina ögon har sett frälsningen….” Namnet Jesus betyder frälsning. Symeon ser konkret med sina egna ögon vad frälsningen är, en liten pojke. Det är inte svårt att förstå. Nu vet Symeon också, att hans jobb och väntan är slut. Han säger ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.’ Nu är arbetsdagen slut, den blev lång men det var värt jobbet. Det var ett härligt jobb för det gav resultat. Nu är Symeons arbetsdag slut. Det är dags att gå hem från jobbet.
Vi kan tänka att Symeon hade det väldigt jobbigt. Han måste vänta och be hela sitt liv. Hur är det att vänta hela sitt liv! Jag kan inte föreställa mig riktigt det. Jag skulle inte orka jobba på det där sättet. Jag skulle vilja göra något, inte vara stilla hela tiden och vänta.
Vad skulle du orka vänta på i hela ditt liv? Väntan är ju sådan att man väntar på att väntan skall ta slut. Men inte vill jag att livet skall ta slut fastän min väntan tar slut. Symeon väntar på frälsningen. Då väntar han på Gud. När Gud säger att väntan är slut, betyder det inte att livet är slut. Då börjar livet igen på ett nytt och annorlunda sätt.
Gud behöver man inte heller vänta på i hela sitt liv. När vi väntar på Gud så väntar vi på någonting gott och nytt. Att vänta på Gud är att hoppas. Att hoppas är att tro på det som inte syns nu men som kommer att synas. Många människor nuförtiden väntar inget av Gud. De tror att Gud är så liten, att man inte kan vänta något av honom. Men det är ett misstag. Gud är så stor, att vi kan vänta allt av honom och mera till. Han räcker till.