Marian ilmestyspäivä, Luuk. 1:26–38, Martin Fagerudd

Huvudpersonen i dag är Maria. Det är förstås litet orättvist när vi egentligen borde tala om Martha. Martha är i NT en flitig hushållsmänniska som såg till att alla gäster fick det de behövde, medan Maria satt vid Mästarens fötter och lyssnade på honom och just hon som inget gjorde hade valt den goda delen, sade Mästaren.
Namnet Maria härstammar annars från Persien. Det är namnet på en persisk drottning. Också Maria, som vi firar idag, kallas för drottning, närmare bestämt himmelens drottning.
Men det är inte namnet som är poängen idag, utan något annat. Det är Marias tjänstvillighet, att gå Guds ärende. Hon säger ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Det säger Maria inte för att föda ett barn skulle vara världens lättaste sak. Inte heller säger hon att Jag är ju i den bästa åldern för det. Maria var ensam, hon vara bara ungefär fjorton år och att föda ett barn är lika jobbigt som alltid. Hur skulle hon kunna försörja det? Men det säger hon inte. Hon litar på att det kommer att gå vägen med Guds hjälp.
Nu är inte alla profeter särskilt tjänstvilliga att gå Guds ärende. Jeremia säger att han är för ung och Jona bokstavligen smet ifrån sin uppgift. Problemet var att uppdraget kom så plötsligt att de måste vara redo som scouter. Det kan vara ansträngande.
Just när Hosea håller på med att sköta sin vingård så säger Gud Hosea! Jag har ett jobb åt dig. Du ska på utlands-kommendering. Hurudan framgång han hade vet jag inte. Men i hans tider började en andlig rörelse i alla fall få starkt fotfäste. Det centrala i rörelsens handlade om Guds väsen. Rörelsen betonade starkt att Herren är en. Senare fick den fotfäste i Juda och den tron präglar hela Bibeln, också den kristna tron.
Den enda profeten som är verkligt villig att gå Guds ärende är Jesaja. Han är så ivrig att han säger Se här är jag, sänd mig.
Jesaja får lära sig tålamod. Han väntar länge på sitt första jobb, i drygt tjugo år. Han fick sin kallelse när Ussia var kung, och det första uppdraget sker när Ussias sonson Achas är kung.
Achas hade fått uppgifter om krigshot och blir rädd. Profeten kommer med ett lugnande budskap från Gud. Achas är i den meningen unik i hela Bibeln, att han är den enda människan som får lov att begära vilket tecken som helst från Gud. Att begära tecken uppfattas i Bibeln som ett försök att fresta Gud.
Achas vill inte begära tecken. Han är rättlärd på den punkten, men också helt utan omdöme, eftersom Gud själv gett honom en sådan gåva. Men Achas får i vilket fall som helst ett tecken från Gud som säger ”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Kungen får ett tecken får aldrig se tecknet, men så förstår han det inte heller.
Maria säger inte Jag är för ung. Jag är fattig, Jag är ensam. Människor kommer att säga att jag är knäpp om jag säger att jag skall föda Guds son. Hon skulle ha haft fog för att säga så här. Men hon gör det inte.
Att bli mor är värdefullt, då liksom i vår tid. Hon är fattig men sörjer inte för det. Hon är ensam men behöver inte länge vara det. Hon behöver inte säga åt någon att hon skall föda Guds son. Gud tar hand om det.
Maria vet att Gud störtar dem som upphöjer sig och upphöjer de fattiga. Maria är fattig och Gud upphöjer henne till att föda hans son. Maria litar på att Gud är alltid större än hennes egna tankar och föreställningar om honom. Den som är liten i människors ögon, den tar Gud i sin tjänst. På det här sättet låter han sin kraft synas i de svaga och fattiga. Det gör han för att vi skall kunna ana något av hans storhet. Det är han som fyller hela universum och mycket mer. Det enda han vill är att fylla är våra hjärtan.