Pyhän Kolminaisuuden päivä, Joh. 3:1-15, Martin Fagerudd

Den första söndagen efter Pingst har en annorlunda utgångspunkt än någon annan söndag i kyrkoåret. Söndagen är tillägnad den heliga Treenigheten och koncentrerar sig speciellt på Guds väsen. Här på jorden får vi inte på något sätt en helhetsbild av Guds dolda väsen. Fastän det kan vara ett otillfredsställande svar för en modern människa, som vill veta och kontrollera, är det just Guds dolda väsen som är orsaken till att Paulus prisar honom: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Gud är så djup att han inte kan utforskas eller med andra ord: våra ord och vårt förstånd kan varken gripa eller omfatta Guds väsen. Gud är stor, hans väsen omfattar all vishet, all kunskap och all rikedom. Och det är ju en källa till ständig förundran och begrundan.
Trots att Gud är dold vet vi p.g.a. evangeliet och vår tro att Gud är både levande och verksam. Vi kan inte betrakta honom, men nog hans gärningar, och genom dem kan vi också indirekt få en uppfattning om hans väsen. Också i Guds uppenbarelse måste vi nöja oss med en indirekt beskrivning av Guds väsen och en av de mest gripande är utan tvivel profeten Jesajas syn i templet.
Jesaja berättar att han fick sin syn ett bestämt år, det år kung Ussia dog. Jesaja kan inte berätta något annat om Gud, än att han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Ofta i sina personliga vittnesbörd berättar människor om sina möten med Gud och Jesus, hur de i sådana situationer känner hur Guds kärlek omsluter dem och hur han är nära. Det är viktigt att få erfara Guds närhet, det brukar ske när vi som mest behöver det. Vi känner inte alltid Guds närvaro, men någon gång kan Guds närvaro plötsligt tränga igenom vårt medvetande. Det är en annorlunda erfarenhet av hans närhet, som gör oss medvetna om hans helighet. Det fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, vilket betyder att endast han kan komma till oss och nå oss.
Men mycket konkretare än så fick Jesaja erfara Guds upphöjdhet, när han beskriver Guds väsen. Jesajas beskrivning av Guds väsen kan vi betrakta bäst utifrån hans beskrivning av seraferna, som är änglar. Dessutom beskriver Jesaja sin egen reaktion på Guds uppenbarelse och dessa båda beskrivningar bildar liksom motsatser. Seraferna skyler både sina ansikten och sina kroppar inför Guds upphöjda helighet, men trots det ger de genom sina ord Gud äran. När Jesaja beskriver sig själv inför Gud, är han helt blottad inför Gud. Han har inget att skyla sig med och inför Guds helighet, som är fullständigt förkrossande, säger han sig vara förlorad. Han kan inget annat än bekänna sin synd, att han har så orena läppar att han inte ens med seraferna förmår prisa Gud. Han bekänner sin synd, människans synd, och hans synd blir sonad, så att han kan uttrycka sin vilja att bli Guds budbärare. Den här uppenbarelsen får Jesaja som sin kallelse till profet. Jesaja är mycket tjänstvillig men han får en synnerligen negativ uppgift. Han skall tala till folket så att det blir helt förstockat och inte förstår, så att det inte heller kan vända om och bli botat.
Den första uppgiften Jesaja får är att gå med ett budskap till kung Achas, Ussias sonson, och vi förstår att tid har förflutit från Jesajas kallelse till profet. Det var så att Achas hade blivit rädd, eftersom både kungen i Aram, det är Syrien, och kungen i Israel hade dragit ut i fält mot Jerusalem. Men profeten kommer med ett lugnande budskap från Herren och uppmanar kungen att begära vilket tecken som helst från Gud. Det är för övrigt den enda gången i Bibeln då en människa ges lov att begära ett tecken från Gud. I allmänhet uppfattas begärandet av tecken som ett sätt att fresta Gud, som ett försök att liksom objektivt betrakta Gud utan tro och tillbedjan. Kungen vill inte begära tecken, vilket visar att han är rättlärd just på den punkten, men för övrigt också helt utan omdöme, eftersom Gud själv gett honom lov. Det här prövar Guds tålamod och han ger ett tecken trots att kungen inte begärt något: ”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Kungen får ett tecken som han inte begriper och som han aldrig får se.
NT berättar att fariséerna begär ett tecken av Jesus, men det får inget, just p.g.a. att initiativet kommer från dem och inte från Gud. Gud vill ha tro och tillit i gensvar till det han gör. Därför säger Jesus, att det enda tecken som de får är Jonas tecken, som var profetens budskap för staden Nineve. Budskapet som han får framföra är mycket positivt. Det är ett budskap om omvändelse och räddning för stadens invånare, alldeles i motsats till Jesajas budskap. Men helt i motsats till Jesaja är Jona synnerligen motvillig att ta itu med uppdraget och försöker istället gömma sig för Gud, i motsats till Jesaja som sökte möte med Gud i templet.
Ett budskap från Gud är ett tecken i sig självt. Det berättar också sitt tydliga språk om Guds väsen, nämligen att han alltid brukar förverkliga sin vilja. Ett exempel på det är berättelsen om Jona, som trots sin ovillighet och sina försök att komma undan blir sänd till Nineve. Till profetens förvåning omvänder sig stadens invånare. De gör bättring och blir räddade. Ett annat exempel är Jesajas budskap till kungen, som var ovillig att lita på Guds hjälp. Kungen kunde därför inte heller p.g.a. sin otro personligen erfara Guds hjälp och välsignelse i sitt liv. I båda fallen sker Guds vilja i alla fall.
För att uppfatta Guds hjälp och vilja behöver vi tro som Jesus i en diskussion med Nikodemos kallar för att bli född på nytt. Det första och viktigaste steget att födas till det nya livet sker genom vatten och Ande. Jesus definierar inte närmare dessa begrepp, men det är ganska tydligt att han menar dopet och tron, som man inte kan eller inte skall skilja åt. Att bli född av anden förliknar Jesus vid vinden som blåser var den vill. Ingen vet varifrån den kommer och vart den far, men trots det märker man dess kraft. Jesu liknelse blir tydligare när vi vet att på NT:s grundspråk har ordet ande också betydelsen vind. Denna lilla liknelse betyder att den som född av anden är som vinden. Både vi och vinden tillhör en osynlig verklighet, men båda finns mitt i den synliga verkligheten.
Vi är systrar och bröder eftersom vi är födda på nytt genom dopet och tron och genom dem är vi medvetna om att vi inte tillhör den värld som förgår. Att det är möjligt för människan att födas på nytt beror på att Gud älskar den värld han skapat. Därför lät han sin ende son upphöjas på ett kors för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Att tro på Gud är framför allt att tro på denna största av Guds gärningar. Det är församlingens gemensamma tro som är ett stöd för oss under de tider när vår egen tro vacklar. Att tro på Gud är att drivas av hans Andes stormvind, som världen inte kan se men genom vilken vi kan uppfatta kraften och djupet av Guds väsen, som är hans räddande kraft. Gud vare prisad.