Tuomiosunnuntai, Matt. 25:31-46, Martin Fagerudd

Det är domsöndag idag. Det låter trist. Men det blir klart vem som dömer: ”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på sin härlighets tron”.
Dagen kommer plötsligt och det finns inga förberedande tecken som säger att nu är det dags att ändra sig till det bättre. Det är i motsats till det som Jesu samtida tänkte.
Domen är heller ingen liknelse, som Jesus ofta brukade berätta om Guds rike, för att beskriva dess verklighet, omfattning och välsignelse.
Domen är lika verklig. Den handlar bara om vad människor gjort eller lämnat ogjort. Det känner människor till pga sin livs-erfarenhet. Jesus menar med sin berättelse om domen, som liknar den som profeten Daniel ser i sin syn, att sådan här är den.
Det är kungen som är domaren. Närvarande vid domen är alla folk, inte bara Guds eller våra fiender. Det är också i motsats till det som Jesu samtida tänkte.
Domen ifrågasätter vår tro om frälsningen, som inte beror på våra gärningar utan på Guds nåd. Vi kan inte heller läsa något om rättfärdighet, som vi får pga nåd för Kristi skull. Det betyder att Gud accepterar oss för Kristi skull. Vad är det riktigt Jesus vill berätta med domen som ännu inte skett?
En del av folken står till höger om domaren och en del till vänster. Domaren beskriver situationer som människorna varit med om. Han berättar om helt vardagliga händelser, som de varken känner igen eller kommer ihåg.
Förutom dessa två grupper till höger och vänster om tronen, finns det ytterligare en tredje grupp. Domaren ställer de båda förstnämnda grupperna i relation till den tredje gruppen. Den tredje gruppen ger domaren ett speciellt namn. Den kallar domaren för sina minsta bröder.
Dessa minsta bröder har ingenting, och därför något grundläggande behov. De har antingen blivit hjälpta eller försummade. Domaren säger: Vadhelst ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig. De minsta bröderna har inget ansikte, ingen gestalt eller identitet än att Herren känner dem.
De två förstnämnda gruppernas har aldrig någonsin riktigt noterat dessa minsta bröder. Hurudana människor är det man inte riktigt noterar eller märker? Visst kännetecknar detta den moderna världen och människan också, att man är likgiltig för sådana som inte fyller kriterierna för ens egen värld. Vilka är de människor vi inte märker och vars liv vi inte räknar med?
Det är om dem som Jesus berättar i Bergspredikan. Där berättar han om tre grupper, som inte har något. Till den första gruppen hör de fattiga, de som sörjer, de ödmjuka. Det är sådana som är svaga och kraftlösa, som inte har något försvar. Den andra gruppen består av dem som kan bli utnyttjade för sin goda egenskap, så som de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred och de som förföljs för rättfärdighets skull. Den tredje gruppen är den minst avundsvärda. Det är den gruppen som är mest utsatt, som blir skymfade, förföljda och förtalade för Jesu skull. De här grupperna kan vi säkert knippa ihop till en och samma grupp som vi kan kalla för de fattiga. Det är dessa domaren kallar för sina minsta bröder.
Domarens grundläggande princip för domen är inte tron, inte hoppet, utan kärleken. Endast den har för honom någon betydelse. Grunden för domarens dom är den gyllene regeln, som är en fin förklaring till det främsta budet, kärleksbudet. Den Gyllene Regeln står annars också i nyckelposition i Bergspredikan. Var har kärleken sin utgångspunkt?
Jag går tillbaka ända till skapelsen. Jag har inte svårt att hitta det jag söker. Om allt som Gud skapar sägs det ”Och Gud såg att det var gott.” Hans skapelse är god, inte perfekt, utan god. Guds skapelse kan inte mätas med måttbandet ofullkomlig-fullkomlig, fast många tror det. Mäter man med det så får man fel resultat, vilket inte har något med verkligheten att göra.
Gud skapar enligt det godas princip, så att allt kan mätas med måttbandet gott-ont och rätt-orätt. Människan får till all lycka det här måttbandet just i sin mest tragiska stund, men den stund hon i längden omöjligtvis kan undvika. Det är då när hon använder sin möjlighet att välja, med hjälp av sin fria vilja, som hon fått i skapelsen. Det är då när hon väljer fel.
Det godas princip ger också utrymme för det onda, det orätta och det rätta. När Gud skapar enligt det godas princip så är grunden för hans skapelsen att skilja mellan det goda och det onda, det rätta och det orätta. Det är bara i denna osäkerhet om att kunna välja som kärleken kan erfaras. Den kan erfaras just i relationer, människor emellan och mellan människan och Gud.
Jesus betonar särskilt idag kärleken till medmänniskan. Att älska är att ha en relation. Att älska Gud är att tro på Gud. Den här relationen uttrycker vi i vårt samtal med Gud, i bönen men också i våra gärningar mot vår medmänniska. Jesus säger att Domaren glömmer inte de minsta som är hans familj. Gud uttrycker sin relation till oss genom att han har skapat oss, och i sin kärlek i Kristus för att vi skall veta att vi inte är ensamma.
Den här dagen kallas också för ”Kristi konungaväldes söndag”. Gud har skapat allt och alla i sin kärlek och endast den har makt i hans rike, eftersom han är Visdomen, Skönheten och Kärleken.