Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Hur kan Jesus säga så? Missförstår han situationen? Den frågan insmyger sig osökt när man läser dagens text. Det verkar som om Jesus alldeles i onödan för upp frågan på ett teoretiskt plan då han utbrister: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Men mannen för samtalet tillbaka till det väsentliga: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Det handlar inte primärt om mannens tro, det handlar om hans barns liv.
En möjlig tolkning är att Jesus ville sätta mannen på prov: Var läget verkligen så kritiskt som mannen påstod, eller ville mannen bara få se ett märkvärdigt under? I så fall bestod mannen provet; för honom var inte undret i sig intressant, utan hans pojkes överlevnad.
Här tror jag vi kommer in på en ytterst väsentlig poäng i dagens text. Underverk och Guds övernaturliga ingripanden får aldrig bli ett självändamål. Jesus värjde sig gång på gång för de människor som kom till honom bara för att få uppleva brödunder, mirakulösa botanden eller andra oförklarliga gärningar. Han ville inte anta rollen av något slags trollkarl eller religiös underhållare. Formuleringen i början av texten om att Jesus nu återvände till Kana, där han gjorde sitt första under och förvandlade vattnet till vin, kanske just vill understryka att det fanns en reell risk att människorna i Kana främst såg Jesus som något slags undergörare, och att de strömmade till för att få se honom göra någonting märkvärdigt igen.
Samma budskap har den märkliga berättelsen om hur Jesus blir frestad under sina 40 dagar i öknen: Jesus tillbakavisar frestelsen att bli populär genom att förvandla stenar till bröd, eller genom att kasta sig ned från tempelmuren och bli mirakulöst räddad av änglar. Jesus framhåller att sådana konster skulle vara att fresta Gud.
Jesus vill säga oss att ingen människa kan bestämma hur och när Gud skall handla. Ingen människa kan kontrollera Guds ingripanden i våra liv. Däremot får vi be om allt det som vi längtar efter och behöver, precis som pappan i dagens text gör i dagens text: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Tron handlar om livet, och även om tron berör hela vårt liv kan man inte förneka att vårt behov av tro blir uppenbart i synnerhet i livets svåraste stunder.
Jesus hade, och har än i dag, ett stort hjärta för oss människor och vårt behov av hjälp, tröst och förlåtelse. Också i dag kan han gripa in i människors liv, och öppna nya möjligheter där som allting tycks vara stängt.
Men vi kan, som sagt, inte bestämma hur och när Jesus skall ingripa. Det här är ibland svårt att acceptera. För vi tycker ju ofta att vi vet hur Gud borde handla. Vi protesterar när Gud inte griper in och räddar eller skyddar dem som vi älskar. Sjukdomar, mentala problem, ekonomiska bekymmer, olyckor, samlevnadsproblem – ingen av oss går helt fri från dessa mörka sidor av livet.
Men Gud kan inte sättas i system. Det finns ingen naturlag som styr Guds handlande. Gud älskar oss, men Gud är fri.
Det vi människor får försöka lära oss är att lita på att Gud inte överger oss, inte ens då när allting känns som mörkast och svårast.
Det finns ett ofta citerat uttryck som lyder: ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!” Det här kan låta som en sliten kliché, men likt de flesta klichéer bär den på en djup levnadsvisdom. När ett ljus tänds i ett helmörkt rum vänds all vår uppmärksamhet mot ljuset. På samma sätt kan små handlingar av hopp och medkänsla tända ljus i våra liv, när allt känns mörkt och tungt.
Ljuslågorna som vi tänder i kyrkan, vid gravarna eller hemma berättar om vårt kristna hopp. Ljuslågorna berättar om gemenskap: de som vi tänker på, de som vi minns, de som vi ber för när vi tänder våra ljus är förenade med oss med osynliga men starka band. Lågorna söker sig uppåt, symboliskt dras de mot Gud. Ljuslågorna är därför också symboler för hur våra böner förenar oss, och dem vi ber för, med Gud.
Ljuslågorna är också symboler för vår tro. Tron är en skör sak, som är lätt att släcka. Livets stormar i form av motgångar och bekymmer hotar ofta blåsa ut trons låga. Tron är aldrig en självklarhet; allt som vi tror på kan ifrågasättas. I dagens värld finns det många som föraktfullt eller hånfullt anser tron vara någonting barnsligt, ålderdomligt och oförnuftigt.
Men ändå är tron stark. Enligt Jesus är den så stark att den kan förflytta berg, t.o.m. när den är liten som ett senapskorn. Hur är det möjligt?
För oss är det omöjligt. Vi kan inte pressa fram en tro som förflyttar berg, fördriver sjukdomar eller gör oss osårbara mot ormbett eller andra faror. Tro handlar egentligen inte alls om vad vi kan, utan om vad Gud kan. I dagens text var det inte mannens tro som gjorde pojken frisk. Det var Jesus som gjorde det med Guds kraft. Mannens tro kom som en reaktion på den oerhörda glädje och tacksamhet som han kände. Tron är vårt svar på Guds handlande.
Tron handlar om att ta emot livet som en gåva. Tro handlar om att se sig själv som en mottagare; en förvaltare och en förmedlare. Livets gods gåvor ges åt oss för att vi skall dela dem med varandra; och för att vi skall lämna dem efter oss åt kommande generationer. Låt oss resa oss och stämma in i kyrkans tro!