Uudenvuodenpäivä, Luk 13: 6-9, Martin Fagerudd

Bakgrunden till liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt är en fråga om synd och straff. Man hade frågat Jesus om en olyckshändelse, om de som råkade ut för den var större syndare än alla andra. Jesus säger nej. Det var ju en olycka. Istället vänder han frågan om synd och skuld till en fråga om omvändelse. I liknelsen om fikonträdet som han sedan berättar går han ännu längre, han vänder frågan om omvändelse till en fråga om att bära frukt för himmelriket.
Jesus inleder liknelsen med att berätta att det finns ett fikonträd i en vingård. Det har säkert gått tre år sedan fikonträdet planterades. Fastän det inte ännu burit frukt finns det ändå inte någon orsak till pessimism. De brukar ofta inte bära frukt det första året, för att inte tala om det andra eller tredje året, då det ännu kan vara för litet.
Man frågar sig: Varför är vingårdsägaren då så otålig? Jag kan inte svara på den frågan, jag är inte är en trädgårdsmänniska. På något sätt kan man nog förstå vingårdsägarens otålighet. Trädet tar ju upp mark och står där till ingen nytta.
Liknelsen som Jesus berättar är fylld av symboler. Vi vet att vingården och fikonträdet står för Guds folk och vingårdsägaren är Gud. Att där finns ett träd som inte riktigt motsvarar vingårdens standard, med tanke på frukt och skörd, är förstås vingårdsägarens sak, men hans otålighet och brådska att mycket hastigt göra upp med trädet som inte bär frukt återspeglas också i Johannes döparens förkunnelse vid ett tillfälle, när han talar om synd, straff och omvändelse ”Redan är yxan satt till roten på trädet.”
Vad vill Jesus säga människorna med liknelsen? Kanske vill Jesus säga sina åhörare, att ni är träd som hör till vingården, Guds trädgård, och ändå bär ni inte frukt. Däremot är ni som träd, som inte hör till vingården, men upptar mark till ingen nytta.
Vingårdsägaren ger order till trädgårdsmästaren att hugga bort det främmande trädet. GT hjälper oss att förstå det här. Där säger Guds ord att hans folk skall vara ett heligt folk, som följer Guds bud, och det som inte är heligt skall förintas. GT berättar om ökenvandringen, under vilken en del av folket gjorde uppror. Då gav Moses order om att döda tretusen upprorsmakare.
Det är ofattbart för vingårdsägaren att fikonträdet inte bär frukt i hans trädgård, liksom jordmånen skulle vara så fattig. Men vingårdsägaren låter sig bevekas av trädgårdsmästarens uppenbart goda vilja att ge trädet tid, omsorg och näring. Det främmande trädet får tid, ett nådens år.
Ett år får trädet på sig att bära frukt. Under det året skänker trädgårdsmästaren trädet all sin tid för att det skall bära frukt. Det året är trädet i trädgårdsmästarens hand, men efter det får vingårdsägaren slutgiltigt göra upp med fikonträdet.
Med ett år menar Jesus naturligtvis att trädet har tid tills nästa skörd kan väntas. Det har sin nådetid som det själv är kanske omedvetet om, men därför är trädgårdsmästaren dess enda räddning.
Av det här förstår vi att Gud inte delar ut timliga straff och belöningar efter människors förtjänst, så att varje olycka vi råkar ut för skulle vara en följd av vår synd eller att någon lycklig händelse skulle följa som belöning för det goda vi gjort. Jesus kallar människor till räddning, oberoende av alla hemskheter, vare sig de är människors fel eller inte.
Den här liknelsen är en liknelse för människor. För oss är nästa skördetid ett bibliskt perspektiv. Det är den dag Jesus enligt löftet kommer tillbaka. Under tiden vill han att vi skall leva som träd i hans gård, som träd som vet att vi hör dit.
Livet är vår nådetid och att bära frukt innebär att vi först tar emot Jesu nåd, som är hans förlåtelse, för att vi inte burit frukt. Nåden är inte med oss bara under året som kommer utan under all tid.
Att bära frukt för himmelriket kan ingen annan än Jesus hjälpa oss till, han är ju trädgårdsmästaren. Att bära frukt är att leva honom så nära att vi får allt vi behöver av honom själv. Han är ju också vinstocken, vinträdet. Och var och en som tror på honom är grenar på det vinträdet. Då lever vi av honom och i honom, som är himmelriket själv.