Är jag ett får eller en get? Den frågan väcks oundvikligen av dagens text. Var står jag på domens dag i relation till de två grupperna framför Jesus i dagens predikotext?
En sak som gör bibeltolkningen svår är att Jesus ofta är så svart-vit. Det finns liksom inget mitt-emellan. Det här gäller förresten inte bara Jesus. De människor vi möter i Bibeln uttrycker sig ofta väldigt kategoriskt: man talar om de ogudaktiga och om de som är Guds barn, om hedningar och Guds folk, om rättfärdiga och orättfärdiga, om onda och goda osv.
Min och, tror jag, många andras erfarenhet är att vi ofta vacklar där någonstans mellan ont och gott, mellan tro och tvivel. Och då infinner sig osökt frågan: duger jag sådan jag är? Får jag vara ett Guds barn, också fastän jag inte lever upp till den fullkomlighet, som Jesus målar upp t.ex. i dagens text?
Jag är övertygad om att svaret på den frågan är ”ja”. Den som kommer till Gud slänger han definitivt inte ut. Den som likt tullindrivaren ödmjukt ställer sig framför Gud och ber: ”förbarma dig över mig, arma syndare”, han blir bönhörd – det har vi Jesu egna ord på. Nåden finns, och den sträcks ut åt oss. Det här är kristendomens glädjebudskap, dess evangelium.
Men hur skall vi då förstå dagens text? Där nämns ingenting om nåd, ingenting om förlåtelse: det enda kriteriet för de olika människogruppernas – fårens och getternas – eviga ve och väl är vad de har gjort eller lämnat ogjort. Det låter väldigt obarmhärtigt, om vi läser precis som det står.
Det är som att stå åtalad framför en vanlig domstol: har du kört för fort får du ditt straff, och blir du dömd för inbrott eller misshandel får du lov att bära följderna. Polisen skall se till att lagen efterföljs och domaren skall skipa rättvisa. Visst kan den åtalade vädja om mildast möjliga straff och uttrycka sin ånger, men någon principiell möjlighet att låta nåd gå före rätt har inte domaren. Rättvisan skall ha sin gång, och alla skall dömas enligt samma principer.
I dagens text verkar Jesus vara just så neutralt objektiv. Människorna döms på basen av vad de gjort. Punkt.
Ett sätt att förstå den här texten är att tolka den som en beskrivning av hur det skulle gå för oss människor om inte nåden och förlåtelsen fanns. I så fall kan vi läsa texten som ett uttryck för det som Luther kallar att lagen driver oss till Kristus. Med det menade han att när vi påminns om hur vi borde leva enligt Guds lag och bud, då inser vi snart att vi inte klarar av det. Då finns det två alternativ: antingen ger vi upp och vänder allt vad Gud och medmänniskan heter ryggen, eller så vänder vi oss tvärtom till Gud i ödmjuk bön om hjälp. I det senare fallet har lagen drivit oss till Kristus och den förlåtelse och nåd som han förmedlar till oss från Gud.
En annan infallsvinkel då vi försöker förstå varför Jesus i dagens text bara talar om gärningar och inte alls om tro, är att framhålla att tron alltid borde ta sig uttryck i goda gärningar. Att säga att vi älskar Gud samtidigt som vi hatar vår medmänniska är att ljuga, understryker Bibeln. Enligt den här tolkningen finns alltså tron med som en outtalad förutsättning i dagens text, även om den aldrig nämns. Hos de människor som Jesus berömmer har tron burit frukt i kärlek, medmänsklighet och omsorg – utan att de själva tycks ha reflekterat över det.
Poängen är då egentligen den förvåning som båda grupperna ger uttryck för. De som har tagit hand om de utsatta, besökt de fångna och gett mat åt de hungriga har inte tänkt på att de gör någonting gott i Guds ögon. Ännu mindre har de förstått att de i själva verket också har hjälpt Jesus då de hjälpt sina hjälpbehövande medmänniskor. Dessa människor, fåren i liknelsen, har alltså inte handlat med tanke på att bli belönade. De har helt enkelt gjort det som deras samvete, deras medkänsla och deras medmänsklighet har drivit dem till.
De som inte har gjort detta goda; de kanske nu börjar urskulda sig och förklara för Jesus: vi förstod inte att det var du som mötte oss i våra medmänniskor. Om vi hade vetat det skulle vi så klart ha handlat helt annorlunda! Men därigenom avslöjar de ännu mer den själviska inställning, som Jesus varnar oss för i dagens text. Om en människa gör gott bara de gånger hon själv har fördel av det och vill bli belönad, då handlar det inte om kärlek, utan bara om ren och skär egennytta.
Så vid sidan av domsöndagens tema och frågan om vår eviga räddning eller undergång, har texten också en etisk uppmaning till oss. Den vill uppmuntra oss till att utan tanke på egen fördel ställa upp för våra medmänniskor, när de behöver oss.
I början ställde jag frågan: hör jag till fåren eller getterna? Vad säger Jesus till mig på domens dag? Det kan jag inte veta, men det jag vet är vad han säger idag. Han säger: ”Kom till mig!”
Han säger det på många olika sätt i vårt Nya testamente. Han säger till alla bedrövade: Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er frid. Han säger till Sackeus, den korrumperade tulltjänstemannen: ”Idag vill jag gästa ditt hus.” Han kommer, likt pappan i liknelsen om den förlorade sonen, springande emot oss med öppna armar och ställer till fest i sin glädje över att vi vill återvända hem. Och han säger t.o.m. till rövaren på korset: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.”
Behöver vi veta någonting mer? Egentligen inte. Alla de här orden visar att Jesus bjuder oss till sig och längtar efter oss. Också på domsöndagen säger han ”den som kommer till mig skall jag sannerligen inte kasta ut”.
Låt oss därför i förtröstan på Guds gränslösa nåd och kärlek resa oss och stämma in i kyrkans tro!