Jouluaatto, Luk. 2:1-20, Martin Fagerudd

Martin Fagerudd
Vanda svenska församling

Vi har förberett oss i nästan fem veckor i advent för att ta emot julbudskapet om Frälsarens födelse. Fastän det inte är nytt i historien så är det nytt igen för den här julen. Utan julbudskapet är det ingen jul.
Nu var det herdrarna som först fick höra det för oss välbekanta budskap från Gud. Något sådant måste för dem ha varit en så genomgripande händelse, att det präglade hela deras liv från den stunden, fastän evangeliet inte nämner dem flere gånger efter det. Deras arbete och liv var varken omväxlande eller hemskt intressant, men ibland spännande när de måste försvara sina får mot vilda djur.
Julbudskapet som de hör börjar med en uppmaning att inte vara rädda. De orden är kännetecknet när Gud tilltalar en människa. Men det är just det de blir, rentav skräckslagna. De blir rädda för Gud, eftersom Gud inte tilltalat vanliga människor i deras sysslor före det. Bibeln berättar att Gud är avlägsen, upphöjd och helig och att hans budskap brukade förmedlas bara av de utvalda, patriarkerna, domarna och profeterna. Därför har Gud varit främmande för människorna. Han har inte bara varit främmande, utan också overklig, liksom för många människor i alla tider, inte minst i vår.
Det är lätt att förstå herdarna. Det är ju så som människor reagerar för Gud, när de ser honom, t.o.m. profeterna blir förskräckta när han får se Gud. De ser Gud som helig och upphöjd. Det är det som är så förkrossande. Människan har inget att möta opp mot Gud. De är det som också herdarna ser i Guds helighet och härlighet.
Nu får ju inte herdarna se Gud för att de skulle vara så goda, inte heller för att de skulle vara de enda som kan förstå och uppskatta budskapet på rätt sätt. Långt ifrån det. De hörde till syndarna och var lika föraktade som alla sjuka, fattiga och brottslingar.
Men de kunde inte heller veta, att de är utvalda till att höra budskapet först. Någon hade kanske berättat för dem om Abraham, att han också var en herde, men knappast att han också var den förste som fick Guds löfte och den första som trodde på det. Med Abraham börjar trons historia.
Abraham är annars en av de få personerna i Bibeln som inte blir rädd för Guds tilltal, och utan invändningar gör han som Gud säger och lämnar sitt land, sin släkt och sitt hem, och går till det land som Gud lovar visa åt honom.
Herdarna tycks också vara handlingens män. De beger sig genast till Betlehem för att se vad som hänt. Allt som hade sagts dem, stämde: barnet ligger lindat i en krubba. De betraktar barnet en stund och sedan vänder de tillbaka. Det är säkert första gången i sitt liv som de prisade Gud för vad de hade fått höra och se. De hade hört och sett julens budskap som är ett litet barn och som ligger i en krubba.
Jesus är julens budskap. Utan hans födelse skulle vi inte ha jul, för att inte tala om påsken med försoningens och uppståndelsens budskap eller pingstens budskap som lovar oss alla en ny Ande och ett nytt hopp.
Visst innehåller julen mycket fint. Man får vara tillsammans med sina nära och kära, man får glädja andra och man får själv bli glad. Dessutom får man tillsammans höra julens glada budskap som ger hopp. Men vad är det som egentligen är det centrala som sker i och med julen?
Jesus är julens budskap. Han föddes och fanns till på samma sätt som vi. Människor sökte upp honom och han söker upp människor. Först söker han upp några yrkesmän, fiskare, tullmän och hedniska officerare. Han söker upp sitt folk men också hedningar så som t.ex. samarier och samtidigt söker han upp också olika befolkningsgrupper så som fattiga, sjuka och andra föraktade, d.v.s. syndare eller de som man ansåg var glömda av Gud. Jesus säger att alla dessa han tar emot så tar Gud emot.
Det man kanske bäst får grepp om i julens budskap när Jesus redan som tolvåring i templet förbryllar både sitt lands lärda, då hans föräldrar sent omsider hittar honom där efter att de flere dagar sökande. På deras oroliga och förebrående fråga svarar han ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men varken hans föräldrar eller de lärda förstod honom, fastän de umgåtts med Gud länge, och templet och dess interiör bara underströk Guds avlägsenhet och upphöjdhet. Där i templet talar Jesus första gången om Gud som sin Fader. Senare när han första gången lär sina lärjungar be, så lär han dem att be Fader vår.
I Jesu födelse kom Gud oss nära så att vi kan upprätta en relation till honom. Den relationen är en av de allra närmaste. Med Jesu födelse blev Gud vår Far och vi hans barn. Att Gud är vår Far vill uttrycka trygghet och inte rädsla, fastän vi vet att många kan ha svårt att förstå det som Jesus menade.
Med Jesu födelse har vi blivit Guds barn och det betyder att vi alla är syskon, systrar och bröder. Syskon har också en viktig relation och hör också till de närmaste. Gud vill att vi skall vara syskon, men inte bara räkna våra kristna systrar och bröder till dem, utan hela mänskligheten.
Gud talar till oss hela tiden genom Jesus. Han talar ett språk som vi alla förstår. Tillsammans gläds vi över hans födelse. Vi lär oss av Jesu visdom, av hans undervisning och av hans goda gärningar. Vi ser Jesu väg till försoning och uppståndelse, och hur den måste gå genom korsets kval och plåga. Att försoningen sker på ett kors beror på att lidandet är ofta är vår lott, men vi vet och tror också att döden inte är vår slutliga lott.
Med Abraham börjar trons historia men med Jesus började den tid när Gud är oss så nära, så att vi kalla honom för vår käre himmelske Far. Men det visste ni alla redan. Amen.