Fastän vår kyrka inte framhåller tanken på Kristi mycket snara återkomst, handlar ändå hela adventstiden om ankomst. Och fastän vi kan se i Bibeln att Gud är den dolde Guden, som uppenbarar sig genom sina gärningar, kan vi också se att han vill bli uppenbar för alla, för att alla ska se att han verkligen är vår himmelske Far och att han är den som har sänt Jesus Kristus, i vilken han söker upp många som många tror att är förlorade.
Adventstiden berättar att just han vill uppenbara sig för oss i sin härlighet. Det är också centralt i Jesu förkunnelse. Jesus beskriver genom en liknelse om en tjänares beredskap hur vi skall vara beredda på hans återkomst. Evangeliet handlar därför om Guds längtan till oss.
Men eftersom Jesus i liknelsen berättar om tjänarens väntan på sin Herre, handlar evangeliet också om vår väntan på och längtan efter Gud.
Jesus beskriver en rätt och god väntan på Guds rike. Visst är det så att NT i allmänhet uppmanar oss till beredskap och vaksamhet, att vi gör det vi väntas göra, oberoende av om vi som de första kristna tänker att Kristi återkomst är snart förestående eller som de kristna i 1 Petrusbrevet säger att Herren dröjer. På grund av det här vill jag fråga: Hur påverkas människan av sin tid?
Ett exempel finner vi i Predikaren i GT. Predikaren lever ett gott liv både socialt och ekonomiskt. Fred råder och man har en stark förvaltning, men det mest kännetecknande för Predikaren är att hans tro har genomgått en dramatisk förändring p.g.a. den allmänna andan. Han har till största delar övergett sina fäders tro och tagit avstånd från det mest centrala i den – tron på den personliga Guden. På hans tid hade den gudsbilden blivit omodern. Likaså hade han tagit avstånd från det centrala löftet om upprättelse och frälsning. Han har inget kvar av fädernas tro. Den har ersatts med frustrationen över alltings meningslöshet.
Det enda han har kvar av den bibliska tron är faktiskt skapelsen. Men också den är pessimistiskt präglad – livet är ju förgängligt och det har ett mycket relativt värde. Därför säger han: Och jag blev led vid livet. Livet är inte en Guds största gåva. Därför tycker han också att alla mänskliga strävanden är onyttiga och uttalar ordet ”fåfänga” över alla möjliga ting. Döden blir förhärskande. Den är en ångestskapande, negativ makt och den gör att allt är värdelöst.
Vi kan se att Predikarens tro har ersatts av en värderelativism. Tidens anda har slukat honom och gjort hans tro frustrerande och innehållslös.
Ett annat exempel finner vi i Uppenbarelseboken. Uppenbarelsebokens historiska bakgrund är motståndet mot kejsarkulten och avgudadyrkan som ledde till förföljelse av de kristna. Författaren Johannes skriver till sju församlingar i Mindre Asien. Han vill styrka de kristna i kampen mot kejsarkulten och avgudadyrkan att vara trogna och hålla ut.
Uppenbarelsebokens budskap till de sju församlingarna i Mindre Asien är: oberoende av hur svår än ångesten och prövningarna är så tröstar Kristus, han har ju redan vunnit den sista striden.
Kejsar Domitianus hade nämligen skapat en officiell kejsarkult i Mindre Asien. Det var en personkult, inte så främmande för våra dagars personfixering. Domitianus förföljde sådana som vågade trotsa hans befallning att tillbe honom som gud. Detta hade Johannes talat emot och därför hade han deporterats till ön Patmos utanför Mindre Asiens kust. Så gjorde man med oliktänkare den tiden, vilket inte skiljer sig så mycket från nutida förföljelser av oliktänkare. Johannes varnar för förföljelser och för allvarliga konflikter med myndigheterna.
Kännetecknande för Uppenbarelseboken är därför att väntan på Kristi mycket snara återkomst plötsligt aktualiseras. Man väntar ett snart slut för tiden. För sin tids läsare, d.v.s. slutet av 100-talet, uppfattades Uppenbarelseboken som profetisk, en verklig Guds tröst i en svår tid. Dessutom gav den ett verkligt gott motiv för att hålla sin tro aktiv och levande, fastän det kunde medföra svårigheter. Människorna på det första århundradet hade inte svårt att förstå budskapet, de kunde med lätthet de röra sig i denna stora värld av bilder som Upp innehåller.
Någonstans i ingenmansland mellan dessa två förhållningssätt rör vi människor oss i denna tid, mellan meningslöshet och fanatism, ibland från och till. Men om jag har förstått rätt har vi idag ett aldrig tidigare skådat intresse för andlighet. Människor söker svar på frågor. Hur skall denna andlighet ta form?
Vi lever också i en tid av aldrig tidigare skådad frihet och pluralism. Var och en får själv välja vad den vill från religionernas smörgåsbord. Ibland går ivern så långt i religionsfrihetens anda att man även för barnens del väljer bort det som hör till ens tradition – för att barnen själv skall få välja när det är dags nog. Någon har frågat: Bland vilka alternativ skall de då välja om de inte fått kristen fostran? Ett av de mest makabra exemplena som jag hört som motiveríng för att befria skolbarn som hör till kyrkan från skolgudstjänsten är, att det skulle såra deras religiösa känslor.
De två exemplen jag berättade om är varandras tydliga motsatser och samtidigt två ytterligheter om hur människan förhåller sig till sin tid. Predikaren låter sig slukas av tidens anda, så att han inte kan vänta något nytt av Gud. Johannes i Uppenbarelseboken låter sig inte slukas av tidens anda och väntar allt av Gud. Fastän han vet att prövningar väntar och hoppas därför på tidens snabba slut, vet han att Kristus vunnit hela slaget en gång för alla på Golgata. Vår tid berättar om människors längtan efter andlighet. Evangeliet berättar om Guds längtan efter oss. Inte ser det dåligt ut – för Gud är nära!